Chocken

Vi var bara sju som skulle åka den 23:e. Jag, Jakob, Rikard, Totte, Catha, Daniel och Johanna. Johanna, som du kanske minns, är tjejen som har koll på allt och som i princip har alla detaljer om restider, flighter och hotell i huvudet. Hon är ledaren, gurun, guiden, drottningen. Och nu står hon på Arlanda med ett närmast förtvivlat uttryck i ansiktet.

Vi andra har checkat in våra väskor, och Johanna går fram för att göra detsamma. När passet rutinkollas upptäcks det: Hennes visum börjar gälla först den 26:e, om tre dagar. Jag blir väldigt kall. Det är jag som har skrivit in alla datum på visumansökningarna, som du vet. Har jag lyckats skriva fel datum på henne så dör jag. Efter några snabba telefonsamtal står två saker klara:

1. Det var inte mitt fel. På ansökan står det den 23:e. Det är någon på ryska ambassaden som haft lite för flottiga chipsfingrar och sluntit på tangentbordet. Detta är för övrigt det enda argument jag kan komma på för att använda siffrorna ovanför bokstäverna i stället för nummertangentbordet ute till höger.

2. Det går inte att lösa. Inte en chans. Trots att det är ryssarna som gjort fel. Johanna får ta sina väskor och åka hem, och vi andra hoppar på planet till Ryssland, betydligt modfällda. Hur ska vi klara oss nu?