?

Så länge flickan kan minnas har hon drömt om en egen hund. Hon har tappat räkningen över födelsedagar som slutat i gråt och brännande besvikelse. I morgon fyller hon tolv år, och på önskelistan står bara ett ord. Hon kan inte sova. Hon vågar inte hoppas, men klarar inte att ge upp.

Natten kommer. Flickan vakar. Hördes det inte ett litet krafsande på andra sidan väggen? Ett litet gnyende? Nej. Hon försöker tränga undan bilden av de svarta, glänsande ögonen, och tårarna kommer. Som så många gånger förr.

* * *

Gryning. Minutvisaren kryper fram över den gulnade urtavlan. Tårarna har sedan länge torkat, men flickan har inte fått en blund i ögonen. Hon kisar mot det bleka ljuset som letar sig in i springan bakom rullgardinen. Hennes ögon är tunga, och till slut lyckas hon få en knapp timmes sömn. Hon drömmer intensivt, och när hon vaknar minns hon inget alls.

Hon slår upp ögonen. Hon hör deras steg utanför dörren. Hon stelnar till. Hon försöker resonera med sig själv. Varför skulle just den här födelsedagen vara annorlunda? Men kanske, kanske...

De sjunger för henne. Efter varm choklad, ostsmörgås och en torr kanelbulle får flickan en bindel för ögonen. Hon kommenderas upp ur sängen, ut ur rummet, genom hallen, ut i hissen.

* * *

Det måste vara en hund/Det kan inte vara en hund/Jag kommer att få en hund/Jag kommer aldrig att få någon hund. Flickans tankar smälter ihop, rasar samman. Hon känner livet i sig mer än på många år. Hon är en väldigt gammal tolvåring.

Varför går hissen uppåt? Där finns bara vinden. Djuraffären ligger nere på hörnet. Hon hör hur hennes bror andas bakom henne i den trånga hissen. Astma. Annars är det tyst.

Hissen stannar med ett kort, dunkande ljud. Moderns kalla händer leder henne ut ur hissen. Hon hör rasslandet av en nyckelknippa, och vindsdörrens knarrande. En kall pust av instängd luft slår emot hennes ansikte. De går in. Ståldörren slår igen bakom dem.

* * *

När hon slutligen befrias från sin ögonbindel är världen lika svart ändå. Sedan trycker hennes far på lampknappen bredvid dörren. Lysrörens kalla sken bländar henne. Efter några sekunder ser hon.

I hörnet, där framme där korridoren svänger till höger, ligger ett svart litet knyte. Två små framben sticker fram, det ser hon helt tydligt. Familjen står tyst bakom henne som skuggor. Hon börjar springa.

Varför är hunden så tyst? Och så stilla? Hon smeker sakta över den glänsande pälsen. Den är fortfarande varm.