Tillbaka på kasinot

I går var jag på Casino Cosmopol med Sanna. Matlådorna du ser här under kan vid en snabb anblick se ut att inte ha ett dugg med poker att göra, men det har de. Mitt resonemang var att jag skulle spela mycket bättre om jag hade gjort något bra innan, alltså gick jag en långpromenad, handlade massa mat och lagade nämnda matlådor under dagen. Jag gjorde för övrigt ett sjukt fynd i en liten skum butik i Jordbro Centrum.


Butiken är en slags Galne Gunnar-klon med billiga glödlampor, billiga kläder och billiga leksaker som går sönder på en gång. Jag skulle köpa några matlådor, men så fick jag syn på ett pokerbord borta vid leksakerna. Blev lite överraskad. Kartongen var lite trasig, men jag öppnade den och kollade på bordet och det var verkligen jättefint, och man fick en bra väska till också. Knallade bort till kassan och frågade efter en prisuppgift. Svaret blev – 69 kronor. Har rekat lite på nätet idag och de ligger mellan 499 och 699 spänn. Kassörskan måste antingen missat en nolla eller så behöver de gå en kurs i prissättning. Jag slog förstås till snabbt som ögat. Sjukt.

Efter att ha slängt i mig en av matlådorna bar det av till Cosmopol. Samma turnering som förra gången, 80 deltagare och 600 kronor i inköp. Mötte upp Sanna, och slapp lyckligtvis starta på samma bord som hon (jag fruktar henne lite). En skön grej är att man numera startar turneringen med 2500 i marker, mot 500 förut. Blindsen har i och för sig också femdubblats, så inget har egentligen förändrats, men det känns som att man har lite mer att röra sig med. Och känslor är viktiga.

Bordet jag hamnar vid är ett knäpptyst bord med bara killar. Dealern ser ut att ha sjukt tråkigt och i ärlighetens namn spelarna också. Efter några kassa händer plockar jag upp AT i hjärter, och höjer 200. Får syn av en småfet kille med glasögon. Jag missar den låga floppen helt, men försöker bluffa med 250. Han höjer efter några sekunder till 500. Jag tvingas lägga mig. Inte roligt. Min plan var att antingen bygga upp en stor stack under den första timmen, eller åka ut tidigt. Alltså till max försöka utnyttja det faktum att folk är så fega i början. Den strategin gick ju åt helvete nu, inte minst för att min image fick sig en rejäl törn. "Jaså", tänker folket. "Är det bara att höja så lägger han sig?"

Var rätt sur, men efter några händer gjorde jag ett move som fick mig att tro på mig själv igen. Sitter på big blind med 93 i spader. En kille höjer till 150, en annan synar och jag synar också. 93 spader är förstås ingen vidare hand, men det kostade bara 100 och potten var ju uppe i 400. Floppen kommer 7, 8, 2 med två spader. Inte så dumt. Jag checkar mitt färgdrag, och de andra checkar tillbaka. På turn kommer en ruterfemma. Den betyder inte så mycket, förutom att jag kan få stege om rivern skulle råka bli en sexa. Jag checkar, och nu bettar killen som raisade före floppen 250. Den småfete synar.

Jag bestämmer mig relativt snabbt för att sätta press på dem, då jag tror att båda har halvdana händer som de inte vågar satsa allt de har på. Ändå sitter jag tyst och räknar till tjugo i huvudet, för att de ska förstå att det jag kommer att göra inte är något förhastat och ogenomtänkt. Sedan tar jag alla mina marker, lite över 1800, staplar dem till ett torn och ställer in det. Utan ett ord. Jag har absolut ingenting, men jag tror att det kommer gå. Den förste lägger sig relativt snabbt. Den småfete, som avslöjade min bluff förra gången, granskar mig noga. Jag vilar huvudet i händerna och tittar stint ner i bordet. Efter kanske 30 sekunder säger han ”Jag tror du har nåt jävligt bra där borta” och slänger sina kort. Det blev början på en riktigt bra period för mig. Inom loppet av en halvtimme slog jag ut fyra personer, hade 55 mot 44, AJ mot A8, TT mot A9 och AK mot 88.

När över hälften av startfältet var borta hade jag mer än dubbla medelstacken i turneringen, och allt flöt på bra. Det gjorde det ända tills bara 20 personer var kvar, och jag tvingades byta bord. På bordet jag kom till hade de flesta mer marker än jag, och spelet var riktigt hårt. Jag började inse att jag hade chans att nå finalbordet (de tio bästa) och såg prispengarna hägra i fjärran. Det blev min död. Min tidigare aggressivitet var plötsligt som bortblåst, och jag lät de andra vid bordet köra med mig. Jag är inte stolt över det, men jag säger det öppet – jag fegade ur. I stället för att höja synade jag, i stället för att betta checkade jag. Jag ville se en flopp, träffa den hårt och sen gå all-in, men jag hade egentligen inte råd att spela så. Efter bara tio minuter på det nya bordet var halva min stack borta, och jag var tvungen att göra något. Blindsen var uppe på 600/1200 och jag hade bara drygt 4000 kvar. TJ offsuit fick bli handen. I hopp om att lyckas stjäla blindsen gick jag all-in, men fick snabba syner av två personer. En rakad kille som vände upp QJ, och en jättesöt tjej som triumferande vände upp QQ. Kan nästan inte tänka mig värre händer att få syn av. Den stackars tjejen fick dock inte trippla upp utan åkte i stället ut tillsammans med mig, då det rakade aset drog in en tursam stege på rivern.

Jag var sur när jag reste mig. Inte på just den handen, men på att jag fegade ur. Jag vet intellektuellt att det säkraste sättet att åka ur en turnering är att vara rädd för att åka ur, men jag kunde inte omsätta det i praktiken. Det känns dock som att jag lärde mig enormt mycket av den här turneringen. Kommer jag så här långt nästa gång vet jag hur det känns att vara nära finalbordet, och jag vet hur jag ska spela. Inget finlir, antingen lägga mig eller trycka in allt på en gång. Det får bära eller brista, och så lär man ju lyckas sno en hel del blinds. Det sjuka är att Sanna åkte ut typ 30 sekunder före mig. Vi har suttit och spelat i över tre och en halv timme, och så åker vi ut under samma minut. Tyckte jävligt synd om henne då hon synat en all-in före flopp med QQ, glatt sig åt motståndarens AQ bara för att få se ett ess på floppen. Så sjukt orätt. Och jag ska säga det här och nu: Jag är trött på uttrycket ”Det är ju poker, liksom”. Ja, visst fan är det poker och inte Fia med knuff eller nåt, men vad är det för tröst? Sanna skulle haft den potten!

Jag köpte en banan och gick och satte mig i en fåtölj. Var inte ens sugen på cashgame, eftersom jag kände mig så sjukt tiltad. Var verkligen förbannad på mig själv. Satt och trugade i mig bananen och log inte alls. Efter nån kvart var förtreten svald och jag blev spelsugen igen. Skrev upp mig på kölistan till det billigaste bordet, Texas hold’em Pot Limit 20/20. Det dröjde säkert en timme innan jag fick sätta mig, men det gjorde inte så mycket. Växlade till mig marker för 1200 kronor och körde igång. Bara killar vid bordet, som vanligt när det är cashgame. (För dig som inte vet vad cashgame är (haha, som om nån icke pokernörd har läst såhär långt) kan jag berätta att det helt enkelt är som att spela med kontanter. Man kan sätta sig ner när man vill och resa sig och gå när man vill, oavsett om man vunnit eller förlorat. Markerna är värda det som står på dem, i kronor.)

Efter några skithänder plockar jag upp AK i tidig position. Höjer maximalt tillåtna höjning, åttio kronor. Två killar synar. Den ene vet jag är slaskig och spelar i princip vilka skitkort som helst, den andre vet jag inget om. Jag ber tyst om ett ess eller en kung på floppen. Och jag får det! AJ7 visar bordet, rainbow. Underbart. Nu måste jag betta ordentligt. Slänger in 340 spänn i potten. Slasktratten till vänster om mig synar utan att blinka, och till min fasa synar även killen längst bort! Det går runt i huvudet på mig. Det här var ju min flopp! Vad har människorna? 340 kronor är inget litet bett på det här bordet. Med ett ess på bordet och tre spelare kan ju ingen sitta och dumma sig med KK eller QQ. Jag går igenom möjliga händer, och känner mig mer och mer säker på att jag är slagen. Det är knekten på bordet som stör mig mest. Att syna ett bett på 80 före floppen med AJ är inte bara möjligt utan troligt, och hade jag floppat ett topptvåpar hade jag nog inte höjt ett 340-bett utan bara synat för att mjölka ut mer. Någon kan även träffat en triss i knektar eller sjuor. På turn kommer en betydelselös nia, och efter att ha tänkt i uppåt en minut checkar jag. Önskar att de andra också ska checka tillbaka, men det är önsketänkande.

Slasktratten slänger glatt in 540 spänn, och efter några sekunders betänketid synar killen längst bort. Nu är jag övertygad om min AK inte är stark nog, så jag slänger korten. Det svider att slänga så fina löv, men det måste göras. På river kommer en tvåa, och nu checkar plötsligt båda två. Dags för kortvisning. Jag ber tyst för mig själv att någon ska visa upp en bättre hand än min. Killen längst bort visar upp... AQ! Fan! Den hade jag slagit! Slasktratten då? Han visar ett ess… och en kung! Jag sjunker ihop inombords och gör mitt bästa för att inte visa min besvikelse. Det som hade hänt om jag vågat syna hade naturligtvis varit att slasktratten och jag fått dela upp den tredje killens pengar mellan oss, och det hade blivit nästan 500 spänn var. Nu har jag i stället förlorat över en tredjedel av mina 1200 på bara några minuter. Så här i efterhand har jag insett att det bisarrt nog var en bra läggning. Hamnar jag i den situationen igen kommer jag att göra samma sak. De gånger jag leder där är max en av tio, och de andra nio gångerna kommer jag att förlora massor. Det var en sjuk situation. Efter en stund vinner jag en 500-kronorspott med stege mot triss, och närmar mig min startsumma 1200 igen. Det känns bra.

En annan sjuk situation: Jag har T9 och floppar 8JQ, alltså en stege. Checkar förstås, en tandlös gubbe bettar, jag raisar, han re-raisar, jag går all-in och han blixtsynar! Jag bara njöt av situationen tills han visade T9 han också. Det blev bara till att dela upp jättepotten. Kvällens bästa situation kom en timme senare.

Klockan är långt efter midnatt. Jag har spelat tight, ligger ett par hundra plus men det har inte hänt så mycket egentligen. En trettiopluskille ute på hörnet har varit rätt dryg mot allt och alla, och dessutom spelat väldigt aggressivt. Han är den typen av kille som älskar att visa sig på styva linan, och man märker tydligt att han spelar poker främst för att hävda sig. Mer än en gång svänger han sig med avancerade oddsuträkningar, procentsatser och ”svåra” pokertermer för att verka proffsig. Han har dessutom observerat att jag spelat oerhört tight och bara bettat när jag verkligen haft bra kort, vilket han basunerat ut till hela bordet. Jag vill så gärna täppa till truten på honom. Jag tittar på mina kort. K7 i hjärter. Jag synar. Wannabeproffset höjer med 60. Jag synar hans höjning, och alla andra lägger sig. Nu är det han och jag. Arenan är krattad. "Två spelare", säger dealern och lägger upp floppen.

På floppen kommer ett ess, en trea och en femma. Esset och femman är i hjärter. Jag har ingenting, men får jag ett hjärter till sätter jag färgen och då vet jag att jag har bästa handen eftersom esset är på bordet och kungen i min hand. För att maskera att jag satsar på att få färg bettar jag 140 kronor. Jag vet ju att han tror att jag bara satsar när jag verkligen har något, inte när jag har en ofärdig hand som behöver hjälp av kommande kort. Han slänger in en hundring och två tjugor i potten med en nonchalant rörelse. ”Jag är minsann inte rädd för ditt lilla bett”, säger den. På turnen kommer – tack pokergudar – hjärter knekt. Nu är jag Terminator, Börje Salming, Plåt-Niklas, you name it. Invincible. Jag föreställer mig att jag har något äckligt i munnen, typ en skalbagge, och försöker se rädd/äcklad ut. Som att jag inte alls gillade att det kom ett tredje hjärter på floppen. Som att jag var rädd att han skulle ha färg. Efter ungefär femton sekunders betänketid checkar jag. Lite överraskande checkar han tillbaka. Har han genomskådat mig? Vet han att han är slagen? Har han lyckats läsa mig? Rivern kommer, en klövernia som inte förändrar ett dugg, och jag bettar ganska hastigt 460 kronor. Försöker se "bluffig" ut. Han tvekar inte en sekund.

Han: ”460 säger du? (ler) Då synar jag dig!”

Jag: ”Då får du STRYK!!”

Det lät mycket hårdare än vad det var avsett, som att jag verkligen ville misshandla honom. Jag dängde min kung och min sjua i bordet och gottade mig åt markerhögen som skyfflades åt mitt håll. Han satt på 42, och hade fått stege på floppen. Lucky me. Efter att ha räknat och sorterat markerna fann jag att jag nu hade 2145 kronor framför mig. Sjukt skönt. Bestämde mig dock för att inte göra ”hit n’ run”-misstaget som jag gjort en gång förut. Det anses grymt osportsligt att resa sig och gå direkt efter att man vunnit en stor pott. Så jag bestämde mig för att sitta kvar fem minuter, och sen gå. Ett bra beslut. Jag fick bara skithänder, spelade ingenting och fick inga sura kommentarer när jag växlade in markerna och reste mig. Den enda kommentaren fick jag av wannabeproffset. ”Bra spelat”, sa han.

Ps. Läs gärna Sannas utmärkta reportage om den förra turneringen vi spelade.