AA vs ...?

Nu blir det lite gnäll.

I tisdags var jag med Sanna på kasinot. Ingen turnering denna gång, jag var sugen på att bara spela cashgame. Ringde och bokade plats vid ett bord så att det bara var att sätta sig när man kom, väldigt smidigt. Sanna spelade inte först, hon skulle träffa nån kille och lära honom hur man fick ut max av sin Thailandsresa. Jag var utsövd, mätt (hade ätit god kyckling på Kungshallen innan), lugn, harmonisk och koncentrerad. Köpte marker för två tusen kronor.

Jag spelade kanske mitt livs bästa poker. Korten var sanslöst elaka mot mig, men jag tror inte att jag fattade ett enda felaktigt beslut. Höjde ordentligt med guldhänder som KK och QQ, men varje gång fick jag med mig minst två spelare och floppade minst ett ess. Bara att dra sig ur. Och det gjorde jag, utan att knota. Jag vet att man inte kan missa hur många floppar som helst.

Efter ett par timmar får jag K4o på big blind. Som tur är höjer ingen, däremot synar sex (!) personer, och båda blindsen checkar. Åtta personer är alltså med på floppen, som kommer K54. Äntligen, tänker jag, men är förstås lite orolig. Dels för att inte få ordentligt betalt, och dels för att bli utdragen. Jag slåss ändå mot sju händer. Någon bettar tjugo spänn, en synar, och jag väljer faktiskt också att bara syna. Potten är inte ens tvåhundra än, jag får bjuda på ett "gratiskort". Ett par lägger sig, och fem personer är kvar till turnen, som är ett ess. Inget färgdrag ute. Floppbettaren slänger in 120, och får syn av killen som sitter mellan honom och mig. Nu måste jag sätta ner foten. Dags att säga det magiska ordet:

"Pott."

Att säga "pott" innebär att man vill betta så mycket som det för tillfället är tillåtet att betta. I det här fallet blev det lite mer än vad jag tänkt mig. "740 kronor", säger dealern efter att ha räknat efter, och nu gäller det att inte se ut som "oj då, jävlar, så mycket hade jag ju inte tänkt satsa", utan anlägga ett stenansikte. Tre personer lägger sig snabbt, men de sista två sitter och glor på mig. Jag börjar göra konstiga saker, jag börjar rulla med ögonen. Upp, ner, vänster höger. Upp, ner, vänster, höger. (B, A, Start.) Vet inte om det var dumt, har ingen aning om vad det kan tänkas signalera. Efter en riktigt jobbig minut lägger sig båda och jag tar hem potten. Den var inte jättestor, men räckte precis för att få upp mig till plus minus noll igen.

Jag ligger kvar där och skvalpar i nån timme till innan gudarna välsignar mig med monsterhanden nummer ett. Jag tittar på ett kort i taget. Spader ess. Nice. Och klöver ess. Åh fan. Nu åker vi. En kille har höjt 80, en har synat, och jag höjer naturligtvis tillbaka. 300 kronor är maxbettet. Jag kör det. Den första höjaren granskar mig. "Jag tror på dig", säger han, och kastar korten. "Det gör inte jag!", säger den andra glatt, en rakad kille i trettioårsåldern med ZTV-brillor. Jag blir glad över att få sällskap på floppen. Den visar 2, 4, 5 i olika färger. Här behöver jag inte tänka, jag bettar automatiskt. Förstås. Vad ska han ha som slår mig? En hand man vill syna 300 innan floppen med är inte A3, 36 eller 25. Jag tror att han har QQ, KK, AK, möjligen JJ. Jag kan hur som helst inte bjuda på något gratiskort. "Pott!", säger jag, vilket blir 740 spänn. Innan mina marker har landat säger han "raise"! Jag har bara runt 800 kvar, merparten av mina marker är inne i potten. Jag behöver inte tänka så mycket nu heller, att lägga essen här vore ett exempel på ett på tok för fegt spel. Förnedringen om han efter min läggning visade upp till exempel KK vore outhärdlig. Jag måste syna. Jag synar. Förstås.

Han slänger upp två tvåor. Tillsammans med tvåan på bordet bildar de en jävligt retsam triss. Turnen är en sexa och rivern en nia. Jag reser mig och går därifrån. Lyckades skaka hand med fanskapet innan jag sjönk ner i en av kasinots osköna fåtöljer. Det enda som finns att läsa är tidningar med namn som Bluff, European Poker, Poker Magazine och First Poker. Jag känner mig äcklad. Jag har åkt på mitt livs dyraste pokersnyting, och den tog.