Jag saknar mitt band

Jag hade under många år ett dödsmetallband som hette Overlord. Bandet föddes i ett garage 1996 när jag och min pingiskompis Matte började försöka spela Metallica-låtar. Jag hade byggt ihop två trumset, för dubbla bastrummor skulle man ju ha. Att jag inte riktigt hade fattat varför man skulle ha det var en annan sak (det finns underbara videoklipp där jag sitter och stampar med båda fötterna på samma gång). Sad but True, Master of Puppets och Enter Sandman lät inte särskilt tuffa med bara en elgitarr och trummor, så snart började vi sätta upp lappar i musikaffärer. Jag minns fortfarande inledningen på vår allra första annons.

”Spelar du bastuba? Då kan du kolla in nån annan annons. Spelar du elgitarr? Läs vidare. Vi är två coola hårdrockshanar, 12 å 14 år gamla...)

Vi fick en hel del svar, och jag tror vi testade fem eller sex gitarrister innan vi hittade den rätte och lät honom komma in. En sak jag funderat på i efterhand är hur usla de vi nobbade måste ha varit, eftersom vi själva vid den här tiden var ganska hopplösa på att spela. Till slut kom i alla fall Victor och allt kändes bra. Han var några år äldre och var duktig på gitarrsolon och på att rita. Han designade vårt första omslag och dessutom bandloggan som kom att hamna på både t-shirts, klistermärken, skivor och faktiskt också en kaffemugg.

Det jag saknar mest från den tiden måste vara spelningarna. Så fort jag känner lukten av rökmaskinsrök kastas jag tillbaka till scenen på fritidsgården i Täby. Det var alltid mycket rök när vi spelade där. Vem som helst ser tuff ut i ett rökhav, och har man dessutom några kilo nitar på sig är man jättetuff. På fritidsgården var vi kungar. Vi var det enda riktigt hårda bandet och kidsen var svältfödda på mangel. Jag hade alltid några trumgroupies (oftast manliga i och för sig, men ändå) som frågade vilka trumstockar jag använde eller hur man gjorde för att spela så snabbt. Klart jag älskade det.

Jag saknar allt pyssel. Att sitta och klura på omslag, skriva texter och fixa med hemsidan. Lägga upp framtidsplaner, göra setlistor och arrangera spelningar. Glädjen i att läsa en bra recension. Inte för att vi fick så värst många sådana, vi kände oss ofta ganska missförstådda, men en gång fick vi faktiskt utmärkelsen ”Månadens demo” i Close-Up Magazine. Där var vårt bandfoto, toppat av rubriken ”Bäst i Sverige”. Det levde man på ett tag.

Jag satt och lyssnade igenom alla gamla låtar i dag. Händerna minns vartenda trumslag.