AmöbaBoy

Det är en krånglig värld

2009-11-11T14:56:00.003+01:00

När man skriver in ett par bokstäver i Googles sökfönster får man förslag på sökningar som börjar med det man skrev. Ibland blir det nästan poesi. Jag skulle just googla "Hur funkar Yamipod" för att lära mig hur jag kan extrahera mina iPod-låtar som mp3:or. Jag hann skriva "Hur f" innan denna bedårande lilla lista på sökförslag dök upp.

Hur farlig är svininfluensan?

Hur får man bort bananflugor?

Hur får man magrutor?

Hur får man spotify?

Hur får man bort finnar?

Hur får man långt hår?

Hur formaterar man datorn?

Hur fungerar facebook?

Hur får man en tjej?

Hur fort växer håret?

Ja, det är inte lätt.

Trumvideo

2009-11-06T09:54:00.004+01:00

I brist på text kanske rörlig bild kan vara något? Här är en video som jag

och Victor har gjort i hans studio Westwood Music. Filmat av min käre far,

tack för det pappsen. Om ni undrar varför jag tittar så mycket på min hand

så är det för att jag har fruktansvärda blåsor på fingrarna efter mycket

spelande.

YouTube-gnabb

2009-08-26T22:44:00.006+02:00

Åh, blir jag sådär nästan lite ömsint inför YouTube-kommentatorerna som sitter i varsin liten stuga och hatar och vet bäst. De skapar tillsammans unik underhållning som aldrig hade gått att framställa på fiktiv väg.

Satt och slösurfade lite nyss. Googlade "Amy McDonald sjunger live" för att se om det fanns några forumdiskussioner om detta. Tänkte att det måste det ju finnas, Amy sjunger faktiskt gräsligt illa när hon inte befinner sig innanför studions magiska väggar. Och mycket riktigt. Hittade en flashback-diskussion med en YouTube-länk, som tyvärr inte funkade. Någon hade dock slängt in en annan länk:

http://www.youtube.com/watch?v=9XXbOKpBz8Q&feature=related

Bandet är Dragonforce, och de spelar power metal. Drakar, trollkarlar och magiska ringar. Ganska ostigt. Och liveupptagningen låter verkligen allt annat än bra. Visst, de spelar jättefort, men de spelar inte riktigt samtidigt och det fumlas en hel del. Sången lämnar också en del att önska. Detta ger upphov till en diskussion i kommentarsfältet. Några anser att man inte ska hacka på Dragonforce, eftersom band aldrig låter lika bra live som de gör i studio. Då hävdar någon (faktiskt fullt korrekt) att svenska Arch Enemy är ett band som låter lika bra live som i studio (ibland till och med bättre). Han får dock oväntat mothugg.

nmcooper26

What I want to know is why people keep saying these guys are over rated? They sound great. NO ONE ever sounds as good as they do in a video. Let them have there spot light and enjoy the music. man people always itching to start some controversy.

reaperpro

-1

Arch Enemy sounds as good and better live as their albums. These guys are a studio created sound; they just can't cop it live.

KaguyaQuincy

what u seem 2 be 4getting is that Arch Enemy are retarded baby-eating psychopaths and that they r a shit band

unlike dragon4ce

Bara Vi, 19/8

2009-08-21T14:04:00.007+02:00

Där satt jag, på scengolvet på Bara Vi, och slog taktfast på ett symaskinsfodral, en tamburin och en tom spritflaska. Det kändes viktigt att spela bra, annars hade det känts som ett hån mot både arrangören och framför allt Fannys musik. Att ta dit konstiga saker att slå på i stället för riktiga instrument var en kul idé, tyckte vi. Dessutom hade vi inga vettiga instrument. Men jag kan säga att jag var rätt nervös innan vi gick upp, det kunde floppat. Kanske just därför blev det riktigt bra. Jag var fokuserad och samlad och missade väl egentligt bara ett eller par slag på hela giget. Men framför allt var Fanny i form. Sjöng som en stjärna, spelade svåra passager med lätta fingrar och hade avslappnat mellansnack.

Exempelvis mellan låt ett och låt två: "Ja, det här är då min storebror AmöbaBoy, på trummor. På nästa låt vill jag dock inte att han ska vara med. Ni vet ju hur det är med trummisar, de ska alltid slå på allting hela tiden, så jag tog med en Kalle som han kan läsa under tiden." Så rotar hon bland sina papper, får fram en Kalle Anka-tidning och slänger bak den till mig. Jag försökte läsa under den finstämda låten men det var svårt att koncentrera sig. Höll på att börja skratta högt åt en historia i Skratt-Fnatt, fick kväva det lite.

Efter spelningen gick vi till Gröne Jägaren och såg andra halvlek av Barcelona - Manchester City. Zlatan såg lite trög ut, men ett par avslut på mål i alla fall. Min höst kommer att gå i blårött, jag tackar högre makter för att jag har TV4 Sport.

Genrep i skogen

2009-08-18T09:48:00.003+02:00

Var hos Fanny igår. Hon har spelning på Bara Vi på Skånegatan imorgon kväll, och jag ska vara med på ett hörn. Vi kände att vi kanske behövde köra åtminstone ett rep innan. Sagt och gjort, jag satte mig på buss 155 efter jobbet, läste lite i Box 21 av Roslund & Hellström, gick av vid Brommaplan, drog mitt busskort i spärren, väntade tre minuter på ett tåg mot Hagsätra, gick av vid Slussen, köpte en tamburin, gick ner i tunnelbanan, väntade i en minut på ett tåg mot Farsta Strand, såg en dvärgkvinna som var knappt hälften så lång som jag, småväxt menar jag, bytte vid Gullmarsplan och innan jag visste ordet av satt jag i Fannys kök och tryckte i mig micrad fiskgratäng.

Efter maten började vi repa. Det lät inte så bra, men ganska mycket. Tamburin inomhus kan bli lite vasst. Vi kände att vi kanske störde grannarna. Fanny föreslog att vi skulle repa i sovrummet istället. Jag kontrade med att vi kunde gå ut i skogen med en kaffetermos. Sagt och gjort. En filt, en Marabou Daim, lite kaffe. Sen satt vi på ett berg och såg solen gå ner, och hade ett spralligt men effektivt rep. En ensam man som spatserade förbi på stigen såg förskräckt ut.

Jag är plötsligt väldigt taggad inför imorgon kväll.

Vad fan?

2009-08-17T10:42:00.006+02:00

Google Translate igen. Kunde inte låta bli.

Skriver in meningen "Jag åkte karusell med ett troll. Sen åt jag upp en dansk tandläkare och spelade munspel."

Översätter till arabiska:

ذهبت مع بالشص الجولة. كنت حتى ذلك الحين وهو طبيب أسنان ولعب الدانماركية هارمونيكا.

Tillbaka till svenska:

"Jag gick runt med en stolpe. Fram till dess var jag en tandläkare och en danska munspel"

Min nya favoritsysselsättning...

2009-08-17T08:58:00.001+02:00

... är att skriva meningar på svenska, översätta dem till arabiska och sen tillbaka till svenska. Google Translate ftw.

Skrev så här: "Erik och Martin skall få smaka både forehand och backhand. Båda kommer att gråta efteråt." Detta apropå att pingisbordet här på jobbet äntligen är i spelbart skick igen. Hela förra veckan var det tokbelamrat av saker (bandspelare, kameror, monitorer och sånt). Jag är sjukt spelsugen.

På arabiska blir det hur som helst "ومارتن اريك سيحصل تذوق الامامية والخلفية على حد سواء ، وسوف تبكي بعد ذلك.", och om vi klistrar in den meningen och översätter tillbaka till svenska får vi poesi.

"Och Eric Martin kommer att få en smak av främre och bakre, båda kommer att gråta efter det."

Urladdning

2009-08-16T18:20:00.004+02:00

Jag ligger som en uppspolad blåval på min säng. Laptopen i knät. Ganska färdig.

Det blev drag igår. Vi värmde upp med lite swing/jazz för att ha något att öka från, det brukar vara bra. Smackar man på med I'm so excited direkt från start får man lite svårt att toppa det sen. Så jag satt där längst bak i min hatt och viftade lite med visparna (det är så sjukt tacksamt att spela trummor med jazzvispar, det går inte att spela fel) (tyvärr går det inte att göra särskilt snygga grejer heller) och spelade Aretha Franklin, Ella Fitzgerald och Frank Sinatra. Men den enda tanken i mitt huvud var "Snart, snart, snart ska ni få dansa som om golvet var av glödande kål". Ja, jag tänkte faktiskt felstavat. Det får man, det är ingen som ser. Fatta förresten hur konstigt det skulle se ut om dansgolvet faktiskt bestod av glödgade vitkålshuvuden. En svensexa som gått för långt, eller nåt.

Och till slut fick jag lägga bort visparna och greppa mina sprillans nya Hellstone-stockar, 5B i tjocklek, perfekt balans och härligt lätta. Jag hade lånat en virvel av en kompis, en Yamaha Master som låter så krispigt att man blir helt knäsvag. Vi tryckte iväg låtar som Sir Duke (Stevie Wonder i högform, fruktansvärt kul och svår att spela), Love you I do (från filmen Dreamgirls som jag inte sett, låten är grym och har en fantasifull trummis, fina små spökslag på virveln hemsöker verserna så att det spritter i kroppen), I feel good (vi körde första två verserna i hiphop-tappning, på mitt initiativ. Folk dansade verkligen förvirrat. Sen tog vi upp den till det svängiga inferno den faktiskt är, och man kunde verkligen känna glädjen fysiskt i rummet), Dancing Queen (med en grupp som heter ABBA, de finns inte längre men var faktiskt riktigt bra), Great Balls of Fire (fetaste markeringarna ever!) och ett smaskigt disco-medley bestående av Celebration/Fame/I'm so excited. Alla spelade grymt, vi hade skön kommunikation på scen och jag upptäckte att det faktiskt är riktigt kul att spela trummor i hatt.

Nästa anhalt är spelning med syrran, nu på onsdag på Bara Vi.

Släpp in gästerna!

2009-08-15T21:54:00.002+02:00

Bloggar för en gångs skull inte hemifrån! Sitter i en korridor ovanför Vinterträdgården i Villa Brevik på Lidingö. Det är bröllop här och inom 30 minuter ska jag slå mig ner på trumstolen. Vi ska få 100 gäster att dansa som om det inte fanns någon morgondag. Jag bär fluga och väst för första gången i mitt liv och jag är tänd på gränsen till övertänd. Känner mig i och för sig mer som Zlatan än Kim Källström, och vi har alla sett vad en övertänd Zlatan kan åstadkomma. Ibracadabra, nu jävlar åker vi! Jag har ett fantastiskt band med mig, piano, bas, trumpet, saxofon och en magnifik sångerska. Kan inte gästerna vara klara med middagen snart? Min högerfot stampar okontrollerat. Jag vill nu!

Triumf på jobbet

2009-08-12T14:40:00.001+02:00

Jag hade ju scenariot klart i huvudet. Med lätta steg skulle jag tåga in i lunchrummet. Blicka ut över folks matlådor. Snabbmakaroner, köttfärssås. Köttbullar. Kanske någon Gorbys. Gammalt ris. Pastasallad i plastburk. Jag skulle ta ut min konsumkasse ur kylen, och nonchalant börja packa upp gräddfil, majs, finhackade tomater, het tacosås, köttfärs och till sist tacoskalen i skafferiet. Mina matlådor brukar vara allt annat än avundsvärda, så jag såg verkligen fram emot att få vara lunchrummets kung för en dag. "Åååh, har du tacos?" skulle minst fem dreglande kolleger säga.

Jag är först i lunchrummet. Har ju lite att administrera, va. Plockar fram allt, lägger in köttfärsen i micron. Väntar. Njuter. Hämnden är väl egentligen en rätt som skall serveras kall, men jag micrar den. Och det är väl i ärlighetens namn inte direkt någon hämnd det rör sig om, snarare en vardagstriumf. "Åååh, har du tacos?" skulle det snart börja eka här mellan väggarna.

Det hörs steg utanför lunchrummet. Det är Maria, hon brukar vara tidig. Snart kommer hon få syn på det dignande bordet, snart kommer det. Och så kommer det:

"Åååh, har du också tacos!?"

Hello world.

2009-08-09T10:09:00.005+02:00

Inte tjata om det var länge sen jag skrev nu, det var rätt länge sen du läste också. Vi super kål tillsammans och har trevligt i stället, tycker jag. Jag har precis vaknat, och håller på att känna efter hur det känns att vakna när man är 27. Fyllde igår. Jag drömde förresten att jag var hos plastikkirurgen och skulle operera in ögon i nacken.

Men nu ska vi prata om min syster, Fanny. Denna fantastiska lilla skrutt som det bor så många fina egenskaper i. Förutom att hon är en fantastisk musiker och låtskrivare är hon även bland de bästa i hela Götaland på att författa sms. Tar en paus nu och dubbelkollar med Wikipedia att Stockholm faktiskt ligger i Götaland. Upptäcker att det inte gör det, det ligger i Svealand! Vi är i Svealand nu allihop, och jag visste inte ens om det! Ja ja, jag låter det stå ändå, för Fanny skulle nog spöa alla trötta götalandsbor i sms-humor trots att hon är svealänning. En götalänning som vill träffa en kompis (för att typ hänga lite vid korvshopen på hörnet) kanske messar typ "Hej, lust att hitta på nåt? Hör av dig i så fall!". Men när Fanny ville fråga mig samma sak för ett tag sen blev det i stället:

"Lust att hänga lite ikväll? Bara kratta löv eller kräva asyl eller någe?"

Du hör ju.

När jag precis kommit hem från hockey-vm i Schweiz i våras fick jag ett "välkommen hem"-sms. Jag tar mig friheten att publicera det också:

"Föreställ dig en simbassäng fylld med tapetklister. Se sen massa kor stå längs kanten iförda olika slags hjälmar, och tveka. Välkommen hem förresten!"

Om du vill få en lite djupare inblick i denna förtjusande sjuka hjärna rekommenderar jag ett besök på funkysnoveller.blogspot.com, och vill du höra henne sjunga finns myspace.com/fannygustafson.

Två vuxenpoäng

2008-12-26T14:50:00.004+01:00

Jag har blivit vuxen, tror jag. Åtminstone om man lyssnar på två repliker jag sa under julfirandet hemma hos mamma. Chockade både omgivningen och mig själv.

1: "Hm, brysselkål är inte så illa ändå!"

2 (Under vinjetten till Kalle Ankas julafton): "Det här är verkligen en helt obegriplig jultradition."

Det enda jag fick ut något av under hela Kalle Anka-timmen var att specialstudera Baloos kroppsspråk. Han är bäst helt enkelt. Han är så här: "Jag vill ha frukt. Ska jag ta en frukt? Nej, varför bara en? Jag tar typ SJU frukter, taggiga och jävliga, och mölar ner dem hela i svalget med våld!" Och sedan dansar han oberört vidare. Om jag fick casta en uppsättning av Djungelboken på teatern, skulle jag sätta Carl Bildt som Baloo och Marit Larsen som Mowgli.

Nu ska jag raka av mig skägget och hoppa på ett plan till Phuket. Vi hörs om ett par veckor.

Gott nytt år!

Nytänkande i tvättstugan

2008-12-08T15:59:00.001+01:00

Med risk för att låta som en saggig gammal Seinfeldmanusförfattare skriver jag nu ett inlägg om det här med kvarglömt ludd i torktumlaren. Har ni tänkt på att hela grejen bara bygger på en artighetsgrej? Visst är det fint att ha respekt för sina medmänniskor, att ta hand om sin egen skit i stället för att folk ska behöva städa efter en och så vidare. Absolut. Men i det här fallet skulle man kanske tjäna på att tänka om. Låt mig utveckla.

Människor är i allmänhet mer rädda om sina egna saker än om andras. Nu vet jag i och för sig inte om kläder blir förstörda av att torktumlas med ett fullt luddfilter, men för enkelhetens skulle utgår vi från att de utplånas totalt. Vad är det första du gör innan du torktumlar något? Litar du blint på att den som tumlade före dig tömde filtret, eller tar du dig en titt för säkerhets skull? Ja, jag tänkte väl det. Resultatet av titten blir antingen en belåten suck över vilken trevlig människa som tvättat före dig, eller ett irriterat fnys följt av att du själv rensar bort föregående tvättares ludd. Men summan kvarstår - du kollar alltid filtret innan du tumlar.

Efter att du tumlat är nöjd och glad. Du har torr och fin tvätt. Nu kan du tänka på annat. Som den solidariska människa du är rensar du förstås luddfiltret efter dig - men det finns en risk att du redan är långt borta i tankarna på vad du ska göra efter tvättandet, och glömmer kvar luddet.

Kan vi inte bara vända på det då? Fritt fram att lämna ludd i torktumlaren efter tumling. Lämning obligatorisk. För arbetsinsatsen är konstant: Du tumlar en maskin - du rensar filtret en gång. Före. Och ingen kan bli sur och börja slå någon annan hårt i ansiktet. Vi får mindre våld och gladare människor. Den lilla obehagliga känslan vissa kanske får av att hålla på och pilla med andras ludd är ett litet pris att betala i sammanhanget. Det finns ju tvål.

På tunnelbanan

2008-11-16T16:00:00.006+01:00

Jag sitter på tunnelbanan. Det är sent på kvällen och ganska glest med folk, efter att de flesta gått av vid förra stationen. Jag sitter mitt emot en kille som ser obehaglig ut. Ganska välvårdad, men det ser ut som att det yttre döljer något. De där killarna som håller på och slåss i samband med fotbollsderbyn brukar också vara välklädda. Jag tycker inte om hans ögon. Jag skulle vilja byta plats nu när det blivit så många fyror lediga, men det skulle kunna uppfattas som en provokation. Jag tittar överallt utom på honom, men det känns som att han tittar på mig. Jag har pausat musiken i iPoden, men har kvar lurarna i öronen. Då har jag ett maximalt kunskapsövertag; han tror att jag inte hör något, men jag hör allt.

Några långa minuter passerar.

Äntligen är jag framme vid min station och reser mig. När jag går förbi råkar jag sparka till hans sko. Inte så hårt, men tillräckligt för att jag borde be om ursäkt. Vi märkte det båda två. Men jag får inte ur mig något, och har man inte bett om ursäkt inom en sekund blir det konstigt om man säger något alls. När jag nästan hunnit fram till dörrarna harklar han sig.

"Ursäkta?" säger han med hög röst. Jävlar, tänker jag. Blir det bråk nu? Jag vänder mig om, fast jag känner att jag kanske borde låtit bli. Jag är plötsligt väldigt medveten om min kroppshållning, och jag känner att adrenalinet börjar pumpa. Jag är i och för sig inte någon som slåss, men jag gillar inte att springa ifrån folk som vill slå mig. Han pekar tyst på sätet jag nyss satt på. Där ligger mina fina svarta skinnhandskar kvarglömda.

Ska det inte vara tyst på biblioteket?

2008-11-10T15:37:00.003+01:00

Jag sitter med min laptop i cafét på biblioteket. Här far bebisar runt och slår sig, skriker, tappar napp, tentapluggar, bajsar på sig och skrattar. En av aktiviteterna var inte sann, gissa vilken och vinn en stavmixer. Som rubriken antyder: Var är bebisarnas respekt för de århundraden av kunskap som sitter i väggarna på ett stadsbibliotek? Hur kan de skita ner sig i samma rum som P.O. Enquists samlade verk? Antingen är de oupplysta eller också är de sjukt arroganta.

Jag sitter här och suger på en kopp kaffe som jag fått att räcka i tre timmar. Jag kämpar på med mina jobbansökningar. Av alla texter som finns är de nog svårast att skriva. Ganska ironiskt, jag sitter och försöker förmedla att jag är en snabb, effektiv och vass skribent, och så måste jag värka fram varje ord som om det vore... ja, vad värker man fram? Bebisar? Som ju var mitt huvudproblem. Huvudet är väl det största problemet vid förlossningar, vad jag förstått.

Kaos hos optikern

2008-11-08T18:41:00.001+01:00

Igår besökte jag min optiker. Jag har insett att jag måste skaffa nya glasögon, de jag har nu är från 1993. Min syn har förändrats ganska mycket sen dess, och att ha ett par bra glasögon är faktiskt lönsamt i längden. Jag gillar verkligen mina endagslinser, men att ha dem varje dag är varken bra för ögonen eller särskilt ekonomiskt. Varje dag man väljer glasögon sparar man typ tolv kronor. Ett sista skäl är att jag ser ut ungefär som Lars Eriksson under schlagertemat i mina gamla brillor.

Sagt och gjort - till optikern! Vilken hopplös startsträcka den här texten fick. Ja ja, är du kvar så är du kvar, är du inte det kan jag skriva vad som helst, det spelar ingen roll. Barack Obama är en hopplös idiot! Han borde lindas i bacon och grillas på spett! Jaså, du var kvar? Då fortsätter historien om tidernas märkligaste optikerbesök.

"Pling-pling" låter dörren hos min optiker. Det är ett gammaldags, vänligt ljud. Dörren är av gult stål, och på fönstren står det "GLASÖGON" och "KONTAKTLINSER" med flagnande klistermärkesbokstäver. Där inne står Barbro, ägarinnan. Hon är alltid så gullig mot mig. Det ser ut som att hon egentligen skulle vilja nypa mig i kinderna och sticka till mig någon form av bakverk, men hennes professionalitet håller henne tillbaka. Tyvärr, får jag tillägga. Hon är som en farmor light. Jag har gått hos henne i över halva mitt liv, hon har sett mig växa upp och sett min synskärpa fördärvas undan för undan. Föga anade jag att det här besöket skulle bli det längsta någonsin.

Synundersökningen gick ganska bra. Jag fick kämpa lite för att inte briljera med mitt fotografiska minne. Om bokstäverna på tavlan bara liknar suddiga klumpar, men man minns dem perfekt eftersom man såg samma bokstäver med andra ögat för några minuter sedan, ska man inte läsa upp dem ur minnet. Då kan man få fel glasögon och slänga sina pengar i sjön. Försök aldrig, aldrig imponera på din optiker, eller på någon representant för sjukvården över huvud taget. Dagens tips.

Snart var synundersökningen klar. Det var dags att avrunda. Jag känner mig alltid lite olustig när det är dags att avrunda hos optikern, dels för att det är så trevligt att hänga där och dels för att det alltid innebär att tusenlappar ska försvinna från mitt konto och in på optikerns. Nu rörde det sig om drygt 2 300 kronor för en laddning linser jag hade beställt (glasögonen är klara om en vecka).

Nu står jag vid disken. Time to pay. Jag tar upp min korthållare i svart plåt, glad att "FUCK"-texten som upproriskt pryder den nästan nötts ner helt av mobilen och nycklarna som oftast gör den sällskap i fickan. Man ser bara lite av F:et och K:et, lite som syntavlan såg ut utan hjälpmedel. När jag öppnar korthållaren ligger inte mitt betalkort där. Bara mitt leg. Vad i helvete? Jag kör ner handen i fickan. Jag får upp ett plastkort. Är det betalkortet? Ja! Gott. Jag lämnar det i optiker Barbros trygga men ruinerande hand, som dock inte visar sig vara så trygg! Svisch! Hon drar kortet för hårt i kortapparaten och det flyger upp i luften...

...flyger...

...flyger...

...vänder i luften (i slow motion, var med mig här) ...

och faller ner i en glipa bakom en väggfast hylla!

"Neeej, inte igen!" ylar Barbro och gömmer huvudet i händerna. Sen ger hon ifrån sig en lång, osammanhängande harang. "Nu måste vi... Oj oj oj... Eva, kom och hjälp till här... och skruvmejsel... jag går in till tobaken och lånar en stjärnmejsel... Förlåt AmöbaBoy! Jag har satt upp en tejpbit för att det inte ska kunna hända men nu hände det... Jag är snart tillbaka!"

Pling-pling! Hon rusar över torget för att få tag i en stjärnmejsel, medan jag går in bakom disken för att hjälpa ögonläkare Eva med att tömma den stora hyllan på pärmar, glasögonfodral, linser, linsvätska och en hel del annan bråte. Det tar en god stund, och jag får en stark känsla av att vi är kolleger. Jag står och langar grejer till henne och hon staplar dem på en annan hylla. Pling-pling! Barbro är tillbaka med en stjärnmejsel. Hyllan ser mer än lovligt vinglig ut och vi får arbeta försiktigt, metodiskt, likt arkeologer, för att få loss den från väggen utan att allt rasar ihop i en hög. Till slut får vi loss den, drar ut den från väggen och hittar mitt kort. Att det inte ligger i en hög av damm är ett tydligt tecken på att det inte var första gången det hände.

Jag tyckte det var ett roligt äventyr, men Barbro skämdes och drog av trehundra på linskostnaden.

Kurera din bakfylla med AmöbaBoy

2008-11-01T15:10:00.001+01:00

Det vimsas hit och dit med olika tips för hur man kurerar sin bakfylla. Tomatjuice, öl, motion eller vätskeersättning. Hör upp nu, så ska jag lära er hur man egentligen gör. Papper och penna!

En dusch och en liter iskall nyponsoppa. Det är inte svårare än så.

Ta en tårtbit, gamle vän

2008-10-30T23:47:00.002+01:00

Det förra inlägget var mitt tvåhundrade inlägg. Jag serverar mig själv en tårtbit och tackar de läsare som följt mig hittills.

Som en del av er vet skriver jag lite för musiksajten gylleneskor.se just nu. I dag var jag på Idol-repetition och skrev en text som ni kan läsa här om ni vill. I morgon tror jag att det är dags för Robin B att packa tandborsten och åka hem. Om det inte blir han finns risken att det blir Sepideh, något som vore högst orättvist. Hon var grym idag, liksom ett par till.

Idol är skoj.

Jag saknar mitt band

2008-10-25T23:07:00.006+02:00

Jag hade under många år ett dödsmetallband som hette Overlord. Bandet föddes i ett garage 1996 när jag och min pingiskompis Matte började försöka spela Metallica-låtar. Jag hade byggt ihop två trumset, för dubbla bastrummor skulle man ju ha. Att jag inte riktigt hade fattat varför man skulle ha det var en annan sak (det finns underbara videoklipp där jag sitter och stampar med båda fötterna på samma gång). Sad but True, Master of Puppets och Enter Sandman lät inte särskilt tuffa med bara en elgitarr och trummor, så snart började vi sätta upp lappar i musikaffärer. Jag minns fortfarande inledningen på vår allra första annons.

”Spelar du bastuba? Då kan du kolla in nån annan annons. Spelar du elgitarr? Läs vidare. Vi är två coola hårdrockshanar, 12 å 14 år gamla...)

Vi fick en hel del svar, och jag tror vi testade fem eller sex gitarrister innan vi hittade den rätte och lät honom komma in. En sak jag funderat på i efterhand är hur usla de vi nobbade måste ha varit, eftersom vi själva vid den här tiden var ganska hopplösa på att spela. Till slut kom i alla fall Victor och allt kändes bra. Han var några år äldre och var duktig på gitarrsolon och på att rita. Han designade vårt första omslag och dessutom bandloggan som kom att hamna på både t-shirts, klistermärken, skivor och faktiskt också en kaffemugg.

Det jag saknar mest från den tiden måste vara spelningarna. Så fort jag känner lukten av rökmaskinsrök kastas jag tillbaka till scenen på fritidsgården i Täby. Det var alltid mycket rök när vi spelade där. Vem som helst ser tuff ut i ett rökhav, och har man dessutom några kilo nitar på sig är man jättetuff. På fritidsgården var vi kungar. Vi var det enda riktigt hårda bandet och kidsen var svältfödda på mangel. Jag hade alltid några trumgroupies (oftast manliga i och för sig, men ändå) som frågade vilka trumstockar jag använde eller hur man gjorde för att spela så snabbt. Klart jag älskade det.

Jag saknar allt pyssel. Att sitta och klura på omslag, skriva texter och fixa med hemsidan. Lägga upp framtidsplaner, göra setlistor och arrangera spelningar. Glädjen i att läsa en bra recension. Inte för att vi fick så värst många sådana, vi kände oss ofta ganska missförstådda, men en gång fick vi faktiskt utmärkelsen ”Månadens demo” i Close-Up Magazine. Där var vårt bandfoto, toppat av rubriken ”Bäst i Sverige”. Det levde man på ett tag.

Jag satt och lyssnade igenom alla gamla låtar i dag. Händerna minns vartenda trumslag.

Bloopers från Idol-intervju

2008-10-17T09:35:00.004+02:00

Igår var jag på repet inför kvällens fredagsfinal i Idol. Kommer att bevaka Idol under hela hösten för gylleneskor.se. Intervjuade Anna, Lars och Loulou och kände mig lite ringrostig. Länge sedan jag gjorde en intervju. Här är två bloopers åt er, från intervjun med Anna. Den första är ett väldigt dåligt skämt, den andra är bara konstig och lite creepy.

1.
Anna: "Man måste kunna stå för det man sjunger, på samma sätt som man måste kunna stå för det man säger. Och tänka på vad man sjunger om. Många artister har ju även varit politiskt engagerade. Man har chans att beröra folk och påverka, på ett annat sätt än vad kanske en tennisspelare kan göra.

Jag: "Men man måste stå för de tennisbollar man slår i och för sig."

Anna: "Haha! Ja..."

2.
Vi har pratat om hennes numera klassiska första audition. Jag har precis erkänt att jag börjar gråta när jag tittar på YouTube-klippet, och frågar om hon också gör det. Det gör hon inte.

Jag: "Du kanske grät tillräckligt då?"

Anna:" Ja. Jag tror att jag har gråtit färdigt i Idol."

Jag: "Det tror inte jag."

Jag är inte förvånad

2008-09-17T13:34:00.002+02:00

DN-Sporten idag:

"Synskadade Natalie Nilsson missade finalen på 100 meter."

Ta skydd! Det är...

2008-09-12T23:19:00.000+02:00

Känsla vs förnuft

2008-09-11T14:49:00.004+02:00

Det är VM-kval, Sverige mot Ungern på ett regnigt Råsunda. Sverige har gjort en av sina sämsta förstahalvlekar någonsin, men har skärpt till sig i andra och lyckats göra två mål. Vi lyssnar på vad kommentator Henrik Strömblad och expert Johan Mjällby har för analys.

Henrik: -Men Johan, är det inte lite grann som att dansa? Man står där och skrapar med foten och undrar om man ska våga bjuda upp den där snygga tjejen. Sen kanske man har stärkt sig med lite, eh, sockerdricka och vågar fråga, och så kanske man får dansa. Och nu har Sverige... dansat dit två bollar i andra halvlek.

(paus)

Johan: -Det viktigaste är att få fart på kantspelet.

Bra vibrationer?

2008-09-07T19:37:00.001+02:00

Jag har hittat en bras-dvd nu. Det är småtrevligt. Kan bara inte riktigt bestämma mig för om jag föredrar eld i 16:9- eller 4:3-format. Människan blir aldrig nöjd.

Igår var jag ute med vänner och drack öl och dansade. Då hände något som jag direkt kände skulle bli en kul blogg.

En av killarna som var med kallas för Norrland. I ärlighetens namn kommer jag faktiskt inte på vad han heter på riktigt just nu. Hur som helst, vi satt på små pallar vid ett litet bord precis bredvid dansgolvet. På bordet stod ett nästan tomt ölglas. Det stod ungefär en decimeter från bordskanten. Norrland flyttade glaset till bordets mitt. Det fick mig att reagera. Det kändes som en mesig grej att göra, det var liksom inte som att det höll på att ramla i golvet. Jag tog resolut glaset och ställde det precis på kanten, så att 30 procent hängde utanför. Jag såg hur det ryckte i Norrlands hand, men han lät det vara och försökte ignorera det.

Vi pladdrade på om något, oklart vad. Vet inte ens om jag hörde vad vi pratade om, musiken började bli riktigt hög nu. Efter ungefär 30 sekunder hördes ett ljudligt kras och glassplitter och öl spreds över golvet. Först nu upptäckte jag att vårt lilla bord egentligen var en bordsskiva lagd på en enorm bashögtalare.

Laptop bytes mot öppen spis

2008-09-02T15:58:00.002+02:00

Jag behöver inte internet, jag behöver eld. Jag behöver sitta och se en hög ved brinna tills det inte finns något kvar. Jag behöver både värmen, lukten, det knastrande ljudet och det visuella. En eld har inte bråttom, den brinner tills den är klar. Man slentrianklickar inte på Firefox-ikonen och halkar ut på YouTube när man stirrar in i en eld. Om man slinker iväg någonstans är det in i sig själv, i tankar som länge har behövt tänkas färdigt, inte ut på nätet.

Ska ge mig ut på nätet och leta efter en bras-dvd nu.

Tack...?

2008-08-29T14:52:00.001+02:00

Om det är någon av mina läsare som vet med sig att de tecknat en prenumeration på Min Häst i mitt namn, får denna gärna ge sig till känna nu.

Min dörrmatta klockan 14.52 idag.

När gamla hjältar faller

2008-08-28T17:00:00.000+02:00

Idag lyssnade jag på ett par nya låtar från Metallicas kommande skiva ”Death Magnetic”, och en märklig känsla kom över mig. Så här ligger det till: Metallica var en gång i tiden min absoluta auktoritet vad det gällde musik. De satte reglerna, de hade total koll och krossade allt och alla. Jag kommer aldrig glömma första och enda gången jag fick se Metallica live – en sanslös uppvisning i Globen 1996. Den kvällen satte en helt ny standard för vad en konsertupplevelse kunde vara. Och låtskriveriet var oöverträffat. När Master of Puppets akustiska parti övergår i... nej, jag ska inte börja för då kan jag inte sluta. Till saken.

Känslan när jag nu satt och lyssnade på de nya låtarna påminde om känslan jag tror att en förälder har när barnet tar sina första stapplande steg. ”Kom igen, kom igen, ramla inte, bra... Nej... Upp igen... Oj... Inte sjöng väl James så falskt som det lät? Nej, det går bra, det går bra... Lars, vad gör du? Blev det lite fel? Kom, ska jag trösta...”

Det känns som att jag måste ta hand om dem, dalta med dem, jag gör allt jag kan för att hitta ljuspunkter i den vilsna självhjälpsgröt som är deras musik nu för tiden. Men det går ju inte. Det låter apa. Sju sorters apa!

Men låt henne gå

2008-08-18T14:01:00.000+02:00

Hon gråter ju. Om du inte har någon helt sanslöst viktig fråga du måste ställa, låt henne gå. Håll inte kvar henne med halvfärdiga frågor som "Så... hur känner du nu?" eller "Det gick inte så bra i VM heller, hur mycket känner du att du... liksom inte... inte får till det?". Ögonen är blanka, det rinner tårar nerför kinden. Hennes fina fläta är tilltufsad av den hårda smällen vid fallet. Hon har skrubbsår och blåmärken. Hela Sverige ser på. Hon har dag efter dag, månad efter månad i flera år kört slut på sig bara för att prestera maximalt just den här dagen. Kan du ens ana vidden av hennes förtvivlan?

Hennes ögon, hennes leende innan starten. Där fanns allt jag hade hoppats skulle finnas där. Hon är en sån fighter, en häckdjävul, ett fenomen. Låt henne gå nu. Låt henne gå.

Angående jaguarer

2008-08-15T12:02:00.001+02:00

Häromkvällen var jag ute på kvällspromenad, sent. Har gjort en deal med en kompis, jag ska ägna mig åt fysisk aktivitet minst 20 minuter om dagen, och hon ska signa upp sig på ett gym. Om hon lyckas, och jag lyckas, får vi en belöning i slutet av veckan. Belöningen den första perioden är att vi ska gå på bio och se nya Batman. Det blir ingen Batman på söndag, tyvärr.

Tillbaka till min promenad. Klockan är över elva och det är rejält mörkt. Jag pratar i mobil med min syster, som är lite orolig över att jag är ute och går så sent. Gullunge. När jag kommer ner till vattnet får jag syn på en sådan skönhet att jag nästan tappar andan. En blänkande, nytvättad Jaguar XK8. Silverfärgad. Fanny tror att det har hänt något eftersom jag blir helt tyst i telefonen.

Fanny: "Hallå? Brorsan?"
Jag: "Åh... Den är så fin..."
Fanny: "Vilken?"
Jag: "Asså, det här är min drömbil. Ferrari kan ta sig, Jaguar XK8 är världens snyggaste bil."

Jag går ett långsamt, nästan vördnadsfullt varv runt vrålåket. Kollar in den från alla vinklar, framifrån, från sidan, bakifrån.

Jag: "Den är så snygg! Den är så jävla vacker."
Fanny: "Ja ja..."

Den är nog snyggast bakifrån, bestämmer jag mig för. Eller kanske framifrån ändå? Jag måste titta en gång till, så jag går fram igen och det är då jag ser att det sitter två snubbar i framsätet.

Min 26-årsdag

2008-08-09T15:20:00.001+02:00

”Det är inte så speciellt längre, det här med att fylla år. Inte direkt så att man ligger vaken kvällen före och vrider sig och längtar och inte kan sova. Det är en vanlig dag, med trevliga inslag av kaffe, tårta och presenter.” Så tänkte jag när jag vaknade igår, på min 26:e födelsedag. Så tänkte jag inte när jag somnade 21 timmar senare.

På förmiddagen gick jag mest runt och städade lite inför det lilla släktkalas jag bjudit in till. Lätt att städa när man har nedladdade sommarprogram i iPoden. Lyssnade på Måns Zelmerlöw, överraskande bra. Killen är ju smart. Hur som helst, framåt tvåtiden ringde det på dörren och jag fick öva mig i den svåra konsten "försök ha ett vettigt ansiktsuttryck när folk sjunger Ja må han leva i tjugo sekunder". Man ska stå som en liten ekorre, glad, entusiastisk och pigg. Det hela slår väldigt lätt över i något slags fånleende. Men bättre det än att det slår i över i att man ser ut som att man bara vill att sången ska ta slut. För det är ju gulligt av dem att sjunga.

Det blev ett bra släktkalas. Mamma, mormor och två gammelmostrar. Vi kollade OS-invigning, åt tårta med massor av vaniljkräm och jag fick fina presenter. Kristallglas att sörpla vin ur, knallröda handdukar som man blev glad av att titta på, en nätt och trevlig elvisp och ett ergonomiskt fotstöd till min arbetsplats. Om fötterna har det skönt skriver fingrarna bättre brukade redan de gamla grekerna inte säga men hade de kunnat svenska hade de kanske kläckt ur sig nåt sånt. Åtminstone EN gammal grek. Det räcker väl att en grekisk åldring yttrat något för att man massa år senare ska kunna härleda det tillbaka till ”de gamla grekerna”? Hur många greker måste annars ha sagt det? Tre, nio eller tolv?

Men dansen tog slut, och vart skulle de gå? Ja, de skulle inte gå någonstans utan Färdtjänst kom och hämtade upp festdeltagarna (inte morsan, hon fick ta sig hem själv). Jag såg färdigt på invigningen och hoppade sen på tvärbanan för att åka till Fanny, min lillasyster. Hon skulle bjuda mig på födelsedagsmiddag kombinerat med lite Winnerbäcklyssning inför konserten dagen därpå.

Det luktade mat när jag kom in. Snälla Fanny hade lagat chili con carne, och dessutom köpt en Newcastle (en av mina favoritöl) till mig. Vi gick rakt in i köket och började äta. Från vardagsrummet hördes ”Elden” av och med Mr Winnerbäck. Dörröppningen in till vardagsrummet var förresten täckt av ett fördraget draperi, ”för det är så stökigt därinne”. Inget konstigt med det. Vad som däremot var konstigt var att efter två Winnerbäcklåtar höjs plötsligt volymen markant ute i vardagsrummet, helt av sig själv! Slagsmålsklubben var det förresten, med hitten ”Rakade ögonbryn ska det vara”. Vad hände? Fanny sa att stereon gjort så några gånger på sistone, bara ändrat volym av sig själv. Jag gick in för att sänka, det gick ju inte att äta middag med jättehög discomusik. Jag drar bort draperiet tar ett steg in i vardagsrummet vad i helvete en man i mantel en krokodil en massa serpentiner mannen i mantel har konstiga medaljonger på bröstet vem vad varför är lägenheten full med folk som dansar vilka är de här människorna men vad fan det är ju Gustav! Johan! Victor! Josefine! Aron! Och Martin! Och jävlar vad de dansar! Jag får en jordgubbsdrink i näven som jag nästan sveper innan jag kramar alla. Hårt. Jag är helt svag i knäna. Det känns helt overkligt. Att gå från att sitta och äta chili con carne i ett kök till att braka in på sin egen överraskningsfest är helt sjukt. Det måste upplevas.

Som om inte allt detta vore nog dök min barndomskompis Charlie upp en stund senare, och som om inte DET vore nog kom Jens, Larsa och Simon från Slavestate och förgyllde en redan perfekt tillställning ännu mer.

Vid elvatiden började många festdeltagare göra så yviga dansmoves att lägenheten inte räckte till. Lägligt då att hela Stureplan skulle vara dansgolv denna åttans dag. Vi tappade Aron, Johan och Victor på olika sätt på vägen men till slut kom vi i alla fall fram till Stureplan. Där tappade vi bort Josefine, fick armbågar i bröstet av låtsasbrats och blev sugna på rödtjut. In i en taxi. Vi hade tur med taxichauffören, han garvade hela tiden, spelade discomusik och bjöd på tuggummi. Innan vi visste ordet av var vi hemma hos mig. Där blev det Guitar Hero, årgångsvin (i de nya kristallglasen), Braindead, en jäkla massa tjat om att se Jurassic Park (Martin, det räcker att se Dennis Nedrys dödsscen med kragödlan, du behöver inte se hela!) och nakenbad i sjön. Ryktet säger att de sista gästerna gick hem halv sex, då sussade jag gott.

Bästa födelsedagen. Tack.

Getingen

2008-07-29T21:05:00.007+02:00

Scen: Min balkong, i kvällssolen.

Den flög in över min axel. Surrade förbi. Jag borde ha ruskat på huvudet, viftat till, skrämt iväg. Men jag ville inte. Jag brukar inte tycka om getingar, men jag kunde av någon anledning identifiera mig med den här lille liraren som ivrigt började cirkla runt min nästan färdigätna måltid. Inte vilken måltid som helst; en avokado- och räksallad från briljanta pizzerian Il Carparccio. Jag hade unnat mig hämtmat efter en stenhård joggingrunda som jag aldrig kommer att glömma. Rundan då jag upptäckte bpm-doping.

Gyminstruktörer världen över kommer säkert att vrida sig av skratt nu. De har känt till detta i många år. Det bjuder jag på. Jag vill dela med mig av upptäckten som kommer att göra att jag för första gången kommer att lyckas få rutin på mitt joggande. Det handlar som du säkert förstår om att skapa en iPod-spellista med låtar som går i exakt de tempon jag vill springa i. Under min Gotlandssemester, från vilken jag kom hem i natt, ägnade jag några timmar åt att sitta med metronom och leta upp bra låtar. Den listan jag sprang till i dag såg ut så här:

AC/DC: "Whole lotta Rosie" (Funkade perfekt som första låt, tempot är inte för högt men ändå uppfordrande. Att det dessutom var liveversionen med publikskrik och jubel gjorde inte min motivation mindre.)

Britney Spears: "Born to make you happy" (Åh, så bra. Fötterna gick av sig själva trots att det var mycket uppför. Några bpm snabbare än förra låten. Under pianosolot tror jag knappt mina fötter nuddade marken. Jag flög.)

At the Gates: "Suicide Nation" (Här blev det svårt. Jag hade visst inte tänkt över det här låtvalet så mycket. Otaliga byten mellan taktarter gjorde det hela ganska svårkutat.)

The Beatles: "Paperback writer" (Ett katastrofval. Jag måste ha varit väldigt trött när jag satt i solstolen på Gotland och tyckte att den här var lämplig. En seg och hopplös låt som drog ner tempot och kämpaglöden.)

Accept: "Diggin' in the dirt" (Back on track! En tung, drivig låt i ca 90 bpm som kanske, kanske handlar om en journalist. Detta baserar jag enbart på titeln, har varken läst eller analyserat texten.)

Shakira: "Objection (Tango)" (Låten som gav mig den här idén. Jag sprang till iPod-musik förra gången också, men då bara till låtar som jag tycker är allmänt bra. När den här kom märkte jag hur fötterna började leva sitt eget liv. Högerfoten på bastrumman, vänstern på virveln och lungorna fick minst dubbel kapacitet. Då anade jag att jag var något på spåren.)

Britney Spears: "Overprotected" (En låt man kan lägga på slutet om man vill vara elak mot sig själv. Ska man synka fötterna med den är det i princip spurt som gäller.)

Min joggingrunda slutade nere vid Essingevikens badbrygga. Där slängde jag av mig tröja, skor och iPod och hoppade i. I tjugo minuter låg jag i vattnet och tittade på båtar som åkte förbi. Tänkte inte alls, inte på någonting. Vattnet var svalt mot kroppen och de trötta musklerna fick kylas av. Till slut simmade jag in till land, knatade upp till det soldränkta Essingetorget och beställde en avokado- och räksallad på Il Carparccio. Och det var alltså resterna av den som den lille getingkompisen just nu skuttade runt i.

När jag gick på lågstadiet brukade vi killar då och då försöka kika in i tjejernas omklädningsrum, med varierad framgång. En gång stod vi några stycken och försökte pressa oss in genom dörren, medan tjejerna på andra sidan höll emot. Till slut lyckades vi ta oss in några stycken. Tjejerna skrek och skylde sig med handdukar. Alla utom en. Hon tröttnade på hela skiten. "Här, titta då! Titta då om det är så roligt!" ropade hon och slängde sin handduk på golvet med kraft. Helt naken stod hon där och nitade fast blicken i ett gäng killar som plötsligt kände sig mer än lovligt bortgjorda.

Varför berättade jag det där? Jo, därför att jag nu tänkte agera på samma sätt mot den lille getingen. I stället för att vifta bort den kapitulerade jag. Jag lutade mig tillbaka i stolen och undrade vad den egentligen hade tänkt göra med lite riven ost, några salladsblad, lite räkrester och en ägghalva. "Kom igen!" tänkte jag. "Du har all tid i världen, jag tänker inte röra dig!". Den cirklade runt några varv. Landade på ett salladsblad. Gick runt lite. Gned sina käkar förstrött mot varandra. Luktade på vitlöksdressingen. Gick vidare.

Nästa stopp var på en halv räka. Nu, tänkte jag, nu har du hittat det godaste. Men vad ska du göra? Du har så liten och värdelös mun, du kan inte få i dig den där. Jag kunde inte haft mer fel! Envist och metodiskt började getingen gnaga på räkan. Det såg overkligt ut. Getingar ska på sin höjd stickas lite, inte slita köttstycken ur frutti di mare med sina kraftiga käkar. Men det gjorde den här getingen. Efter kanske trettio sekunder lyckades den dra loss ett stycke räka på nästan en centimeter. Lite vingligt men lyckligt flög den iväg mot solnedgången. Jag satt kvar, glad att jag inte viftade bort den.

Hallå?

2008-07-07T14:28:00.000+02:00

Är det någon där?

Telefonkö

2008-02-21T11:12:00.001+01:00

Sitter i telefonkö. "Tack för att du väntar. Det är fortfarande samtal före, men vi gör allt vi kan för att besvara ditt samtal så fort som möjligt."

Det låter ju bra. Fast så tänker jag lite längre. Vill jag verkligen att de ska göra allt de kan för att besvara mitt samtal så fort som möjligt? Betyder inte det att jag när jag kommer fram kommer att få prata med en tokspeedad, fradgatuggande galning som hetsar mig att prata snabbare så att de kan besvara nästa persons samtal så fort som möjligt?

"Tack för att du väntar. Det är fortfarande samtal före, men vi gör allt vi kan (förutom att vara stressade och otrevliga mot dem som är före dig i kön) för att besvara ditt samtal så fort som möjligt."

Kunde de ju sagt.

Affirmationer

2008-02-14T11:24:00.002+01:00

Ni vet Mia Törnblom. Hon som först hade ett skitliv och sen hävde sig upp långt, långt över snittet. Som lärde sig gilla sig själv. Jag tycker hon är rätt bra, i bokform. Hennes röst kan vara lite jobbig. Det gör inget. Jag ångrar att jag skrev det.

Hon pratar om affirmationer. En affirmation är en mening som du upprepar tills du upplever att det är sant. Om du varje kväll säger till din spegelbild att "Fan, jag är rätt ugly alltså!" så kommer du nog inte ha världens bästa självbild efter ett tag. Och tvärtom.

Jag kom precis på ett knep för att automat-affirmera i vardagen. Min blogg blev just en självhjälpsblogg utan att jag märkte det! Här är i alla fall knepet:

Byt ut lösenorden till din mejl, facebook, msn eller vad du nu pysslar med till en mening som peppar dig. Använd bara begynnelsebokstäverna. För meningen "Jag är fanimig den vassaste banjoliraren på planeten, jag förtjänar en världskarriär och en gård på landet" blir lösenordet "jäfdvbppjfevoegpl". Svårt att knäcka för utomstående. Tvingar dig att tänka detta massor av gånger varje dag. Jtajässkdhi. Jag tycker att jag är smart som kläckt den här idén.

Man ska inte skylta med döden

2008-01-29T11:19:00.000+01:00

Nu drar vi oss till minnes ett inlägg från den 9 november.

Föda för döda

Igår tänkte jag "Åh, en sån rolig bild jag har tagit. Den skulle passa bra på DN:s Namn & Nytt-sida." Och så mejlade jag dem. Och så imorse vid frukostbordet hittade jag min bild i tryck med en fyndig rubrik. Tänk om livet alltid var så enkelt. ”Det här var en bra ide!” ”Ja, det var det.” Klart.

Att publicera det utan att lägga upp bilden var ganska konstigt gjort. Nu ska jag gottgöra dig. Bifogar lite bonusmaterial som plåster på såren.

Bilden som Namn & Nytt publicerade.
"Gravad lax?" var deras fyndiga rubrik.

Och det här är en bild jag tog i helgen.
Samma varuhus, samma ställe.

Utvald

2008-01-27T16:35:00.001+01:00

Chefen ringde mig på mobilen sent på kvällen. Efter elva. Ursäktade sig för att han ringde så sent, men försäkrade att hans ärende var av yttersta vikt. Kunde jag träffa honom på hans kontor klockan åtta morgonen därpå för ett möte? Visst kunde jag det.

Väl där satt vi på varsin sida om hans enorma skrivbord. Han spillde ingen tid utan gick rakt på sak.

"Vii har fått ett jätteuppdrag från en av våra viktigaste kunder. Och jag tror bara att det är du som har chans att klara av att leverera det de vill ha."

"Jaha?"

"Det blir förstås en del bonus för dig om du ror det iland. Det borde ta ungefär en månad, och jag hade tänkt mig 40 000 om du levererar dokumentet på utsatt tid. Plus utgifter förstås."

"Femtio."

"Inga problem. Men då måste du se till att få med allt, så att det inte blir något tjafs. Kunden har tydligen haft stora problem med att det inte finns något enhetligt dokument som alla på företaget kan rätta sig efter. Jag tror att du med ditt ordningssinne och din talang för research har stora möjligheter att ro det här i land."

Efter ytterligare lite briefing gick jag hem. Det var bestämt att jag skulle få jobba hemifrån. Gjorde en kopp varm choklad och några ostmackor och satte mig i sängen. Öppnade ett Exceldokument på laptopen och satte igång.

Frivarv: 4 poäng
Enhandslyra: 2 poäng

Tvåhandslyra: 1 poäng...

Varför måste man vakna?

Lönefredagkväll!

2008-01-25T20:38:00.000+01:00

Yes! Fredagkväll! Löning! Jag har en öl i näven när jag skriver detta. Men där tar det roliga slut.

Eller, det är väl inte så tråkigt egentligen. Jag firar lönefredagen lite annorlunda än vad gratistidningarnas helgbilagor föreslog bara. Ensam hemma ligger jag på knä och skurar ur min micro. Intorkad chili con carne efter en explosion i tisdags morse. Varvar diskande och bänktorkande med plockande av prylar från golvet och fåtöljen i stora rummet. Tids nog ska jag börja dammsuga och torka golven.

Testar olika strategier för att inte tappa tråden eller bli uttråkad. Om jag plockar upp tio saker här inne, lägger dem på sina rätta platser, sen går in i köket och diskar tio saker, sen går tillbaka... eller ska man städa tematiskt? Först ta alla kläder, sen alla räkningar, sen alla gitarrer, sen alla kuddar med afrikanska fåglar på, sen alla fjärrkontroller och till sist hårvaxet och alla cymbaler? Fan, det är ju inte så stökigt om man tänker bort allt det där.

Det blir så ofta stökigt nu. Om jag gång på gång släpper en massa DN-delar på köksgolvet, lämnar en yoghurttallrik på bordet på morgonen så den får torka ihop fint under dagen och glömmer den blöta duschhandduken i den obäddade sängen, är jag verkligen en ordningsam person då? För jag brukar se mig själv som en sådan. Ikväll går jag inte och lägger mig förrän det är ordning i alla fall. Och sen ska det hålla sig så...

Medan jag står och diskar durkslag och gör mitt bästa för att inte skvätta ner den torkande disken i diskstället med skum, står min dator på nattduksbordet och jobbar den med. Den defragmenteeeeeeeeeeeeeeeeeeeerar (förlåt, min laptop har problem med e-tangenten, den lossnar hela tiden och måste ibland tryckas dit med auktoritet) hårddisken och det känns bra att vi båda två gör något för att förbättra vår gemensamma miljö här hemma.

Jag pressar ner tvätt i en överfull tvättkorg och Ebba von S står i baren på Sturecompagniet och spanar in långa mörka grabs. Det känns bra.

Förlust

2008-01-24T11:43:00.000+01:00

Jag drömde i natt. Jag drömde så starkt att det tog nästan en halvtimme att förstå att det inte hade hänt på riktigt.

Det var mitt livs bästa resa. Inte på grund av något spektakulärt resmål, inte alls, men sällskapet. Varenda en av mina vänner var med, verkligen alla som betyder och har betytt något för mig. Jag kan ha fyllt år eller något, jag minns inte säkert. Men vi skulle till Åre och jag hade abbonnerat en buss, och den var fylld till sista plats. Vi skulle vara borta ganska länge. Jag såg fram emot dagar med kritvit snö, strålande sol, gitarrkvällar, bastuöl och timmar och timmar av gamla minnen och rövarhistorier. Pokerkvällar, biljardturneringar och känslan att äta en rejäl middag efter en hel dags frisk luft.

Tänk att alla kunde åka! Tänk att alla jag någonsin räknat till mina vänner hade tid, råd och lust att åka med samtidigt! Och tänk att jag var den enda som hann hoppa ut när bussen sladdade på en isfläck och försvann ner i en ravin. Först hängande över kanten, svajande, knakande... och sen gled tyngdpunkten över på fel sida och allt blev tyst. Jag var alldeles kall. Tog upp min telefon och ringde 112. En lugn röst i andra änden, och snart var snölandskapet fyllt av ambulanser, helikoptrar och poliser. Jag stod mitt i tumultet med händerna hårt knutna i fickorna. Mina vantar blev kvar i bussen. Jag fick en filt av någon.

Två sjukvårdare firades ner med rep från en helikopter. Det gick en stund. Skulle de komma upp ensamma? Hade någon klarat sig? Och om någon gjort det, vem hade klarat sig?

Innan sjukvårdaren kommit upp igen vaknade jag. Utan att få veta vilka vänner jag hade kvar, om det nu var några. Jag snoozade några gånger för att försöka komma tillbaka till drömmen, men det gick inte. Efter kanske tjugo minuter insåg jag att det faktiskt inte hänt. Och det var så skönt.

Min lunch, min stackars lunch

2008-01-06T21:17:00.000+01:00

Blåskägg, du undrade vad skatan gjort? Jag tar det som ett incitament att publicera mitt ursprungliga brev till Smittskyddsinstitutet.

Hej! I morse ställde jag en tallrik med varm kycklinggryta för att svalna på balkongen. När jag kom tillbaka låg en grönsaksbit utanför och det var en massa skatspår i snön. Skator har alltså varit och plockat några små bitar ur grytan. Är det farligt för mig att äta detta nu? Borde jag slänga det? Tacksam för snabbt svar!

AmöbaBoy

Lite korrespondens om fåglars hygien

2008-01-06T12:49:00.000+01:00

Hej hej hallå dagboken. Årets första vecka närmar sig sitt slut. Det roligaste som hänt hittills i år är väl att jag fått mejlsvar från Smittskyddsinstitutet:

Hej.

Skator är inte så renliga av sig precis. Själv skulle jag välja att slänga maten.
Om du ändå beslutar dig för att äta det så bör du värma upp grytan ordentligt igen, till kokpunkten.

Med vänlig hälsning

Anders Larsson

Upplysningen

Två och en halv av trehundrasextiosex avklarade

2008-01-03T15:33:00.000+01:00

Inte brutit något nyårslöfte än. Jag kan ju berätta lite vad jag har lovat, så blir det lättare att hänga med i svängarna.

Jag ska:

*Använda tandtråd varje kväll (undantaget är om jag är berusad, då kan det göra mer skada än nytta)

* Äta frukt och grönsaker varje dag.

* ******** **** ******-*****

* Försöka ta körkort (Den här tvekade jag ett tag innan jag tryckte dit, kan jag säga. Att Vägverket skulle släppa ut en sån som mig på vägarna känns högst tveksamt. Men hej du vilken utvecklande grej det skulle vara!)

* Få en ännu snyggare kropp.

Jag är en ny man

2008-01-01T22:09:00.000+01:00

Jag var ju en snabbis i Schweiz precis före jul, som en del av er vet. På flygplatsen såg jag en slogan som fick mig att bli helt mjuk i knäna av beundran. Det var en slogan på en insamlingsbössa, typ Röda Korset. Den till synes enkla texten lydde "Your small change can make a big change". Alltså, den copywriter som kom på den borde få alla pengarna i bössan. Jämför den med vissa andra slogans, exempelvis den som godisföretaget Haribo använder sig av. Klasskillnad.

Schweiz var vackert. Dimhöljda slätter och frostbitna träd. Jag var bara där en dag, men jag skulle gärna återvända.

Igår var jag på en kunglig nyårsfest. Vitrysk skumpa, massor av Wii, härliga människor och en massa tjat om E-types pappa Bo G Erikson gjorde kvällen till - ja, en fest. Jag kom hem klockan fem i morse efter att mot alla odds lyckats ringa efter en taxi. Kallpratet i taxin gick sådär.

"Nyår är väl en rätt hektisk tid för er taxichaufförer?"

"Ja. Jo, så är det."

"Tycker du om att jobba natt?"

"Näe."

Det här nyåret ska bli en start på något nytt. Jag tänker bli lite snällare mot mig själv, äta lite bättre mat och röra på mig mer. Nyårsafton kan ju vara en bra dag att se över sina rutiner. Så jag satte mig nyss och skrev ner några punkter jag tänker förbättra. Har även gjort en deal med en kompis som känns intressant - varje söndag ska vi ringa varandra och stämma av hur väl vi följt våra löften. Om någon sjabblat och slarvat får den andra köra över honom med en moped.

Eller nåt.

Svärtan bleknar, lite i taget

2007-12-18T21:13:00.000+01:00

I flera år har jag viftat avvärjande med handen. Skakat på huvudet: "Jag tar det svart tack." Ibland med någon vitsig uppföljning, typ "svart som natten". Lagom tufft. Inget blask, inget onödigt socker. Sockret står jag fast vid, men när jag häromdagen av misstag blev serverad kaffe med mjölk insåg jag att det blev ju godare. Rundare smak. Lite snällare mot magen också. Herregud, för ett år sen hade jag en halvmeters hårman och skinnjacka. Nu jamsar jag runt i skjorta och dricker café au lait.

Som en del brukar säga: Så kan det gå.

IKEA:s tidsportal

2007-12-13T10:48:00.000+01:00

I natt gick jag på högstadiet igen. Jag var ute och handlade med mamma på IKEA, jag var 25 år och allt var som vanligt, men när vi skulle ut till bilen med våra gula, nej förlåt, blå kassar (de gula tillhör självklart varuhuset!) öppnades en liten dörr på ett litet hus och jag blev indragen av ett par tjejhänder. De tillhörde en av de snyggaste tjejerna i min högstadieklass. Hon var även en av de tjejerna man var lite skraj för. Hennes gäng rökte, drack sprit varje helg och skördade usla betyg vid varje skolavslutning. Deras liv var helt olikt mitt, men nu stod hon framför mig inne i skolbyggnaden. Hon började med att presentera sin pojkvän, som stod en bit bort.

”Det där är Bamse”, sa hon. ”Alltså, han kallas så”, la hon till med ett blekt leende.

”Är han lika snäll som Bamse?” var det enda jag kom på att säga.

”Nej”, sa hon och tittade ner i marken.

”Är han lika stark då?”

Hon tittade upp på mig igen, och då såg jag att hennes ena öga var blått och igensvullnat.

”Ja.”

Sen gick vi in på lektion. Hela min gamla klass var där. Läraren gick runt och delade ut papper, jag antog att det var prov på gång. Men när papperet landade på min bänk såg jag att det var en lista över hur många IG-varningar folk i klassen hade. Jag låg i topp, hade fått i alla ämnen. När det ringde ut vaknade jag.

Det är något i luften

2007-12-11T11:36:00.000+01:00

Det känns när jag kommer in i lägenheten. Det borde inte kännas, men det gör det. Swoosch, där flög en etta förbi. Tramp-tramp-tramp, där marscherar ett helt kompani med nollor, anförda av rakryggade ettor. Jag duckar för ett flyganfall av sällan skådat slag, uppifrån bokhyllan dyker ett gäng ettor med bandana och patronbälte. En etta och en nolla ligger och hånglar i ett hörn, utan en tråd på kroppen. Så är det hemma hos mig nu.

Utforskar nya konstformer

2007-12-04T12:50:00.000+01:00

Nu lite ståupp (baserad på en sann händelse i morse):

Har ni tänkt på en sak? (skrattpaus) När ni lägger russinen i morgonfilen, innan ni häller på cornflakesen, att de liksom bara hamnar högst upp i filen? Att spridningen blir dålig? Och man kanske inte känner för att röra om eller peta ner dem med fingret? Det har i alla fall jag tänkt på. I morse drabbades jag av just det här. De låg som ett lock på filen. Jag skulle ätit upp dem först av allt och sen haft flera deciliter vanlig slät fil att tråka mig igenom. Men så kom snilleblixten, från ingenstans! Jag höjde armen. Släppte russinen från lite högre höjd. De la sig i mittskiktet. Höjde armen lite till. De sjönk till botten. Sen tryckte jag min lycka, som britterna säger, och höjde armen rejält högt. Då stänkte det fil på skjortan. Gomorron, liksom!

Tack så mycket, tack, tack! Vi ses igen! Nu plats på scen för en av våra mest lovande unga komiker... Frodo!

(applåd)

"Hej alltså, hej hej... eh... alltså har ni varit med om att ni fått nåt av en gammal gubbe som ni inte vill ha fast ändå inte kan slita er från...? Någon?"

Det kanske är det här som är livet

2007-11-27T16:15:00.000+01:00

För första gången på väldigt länge lutar jag mig tillbaka och känner mig nöjd med vad jag har. Jag har levt i futurum länge, men just idag känner jag mig harmonisk och i samklang med allt. Det går jättebra på jobbet just nu, jag klarar av det jag åtar mig och det blir jag glad av. Sitter på jobbet just nu, det är världens goaste stämning. Känns som fredag och dan före julafton på en gång. Min kollega Henke spelar gamla schlagerhits på hög volym, vi andra önskar låtar och sjunger med. Då och då tar någon några danssteg i kontorslandskapet. Alla ler mot varandra. Hunden, som är lite som en kollega, springer runt och jagar ett märgben som ser ut som en stor pung. Hon halkar runt som Bambi eftersom golvet är snorhalt och stämningen triggar henne att springa fortare och fortare. Hon studsar in i väggar och blomkrukor och alla bara skrattar. Jag kom lätt ur sängen imorse, diskade ett diskberg innan frukost och igår var jag på Ikea och köpte några saker (några värmeljushållare och en sänglampa) som blev jättebra. Mitt hem börjar bli väldigt mysigt. Jag blir glad varje gång jag kommer hem. Det är ett mjukt ljus och fina möbler. När det är städat är det nog faktiskt mitt drömhem. Om en vecka får jag internet och då blir allt ännu bättre. Då ska jag spela lite poker och börja ladda hem musik och framför allt lite film och tv-serier. Alex har hjälpt mig att koppla datorn till tv:n och det blir finfin bild. När ljudet är kopplat till stereon har jag en slags hemmabio som duger utmärkt. Ikväll ska jag åka och träna på gym med Johan. Jag har börjat få rutin på det nu och det känns roligt och jag är faktiskt sugen på att åka dit. Igår blev jag ansvarig för företagets hemsida, ett uppdrag som känns svårt men som jag nog kommer att växa med. Jag kommer att få skriva nyheter och nyhetsbrev på engelska och det kommer att gå bra. Jag känner att jag har tillräckligt med fritid trots att jag jobbar heltid. Eftersom jag numera har så kort restid till jobbet hinner jag lätt mysa hemma tre, fyra timmar varje kväll innan jag måste gå och sova. Det kan bli några Six Feet Under-avsnitt, lite tv-spelsfotboll (just nu kämpar jag med ett jättesvårt uppdrag, man ska lyckas göra två mål på inlägg mot Argentina i samma match), läsa en god bok eller hänga med någon kompis. Kanske lite poker med Johan eller Silent Hill 3 med Alex. Jag känner också att jag börjar bli bättre på att låta saker rinna av mig. Busschauffören imorse var till exempel ett rekord i otrevlighet. Jag kom springande, hon stannade trots att hon kört en meter (såhär långt är hon snäll), jag tackade henne från hjärtat, och hon gav mig en blick som om jag varit en slemmig djävulsrocka som spolats upp på land och in i hennes kök. Telia skickade mig en check på 400 kronor för ett par veckor sedan, eftersom jag sagt upp mitt abonnemang och betalt för mycket i förskott. Den checken slarvade jag bort innan jag hann lösa in den. Så kan det gå. För ett år sen fick jag femton tusen av Astra Zeneca för ingenting, jag ska hålla min trut och se glad ut. Och det gör jag. Jag är på rätt spår med det mesta just nu och nu började Martin Stenmarcks "Las Vegas" i högtalarna. Jag kan alla trumfills i den låten.

Besiktningskvinnan

2007-11-22T08:52:00.000+01:00

Igår var det besiktning av min gamla lägenhet. Jag var faktiskt lite nervös. Dels är det en ovan situation, dels är besiktningsmannen där bara för att sänka mig och vara taskig och har noll och ingen sympati och förståelse för mig. (Besiktningsmannen är naturligtvis också där för att säkerställa att de nya hyresgästerna får en fräsch lägenhet, men det lämnar vi därhän just nu.)

Det började inget vidare. Jag var där tio minuter före utsatt tid, för att hinna kolla att allt såg okej ut. Lägenheten är helt tömd och städad, men jag gillar ändå att ha lite marginal. Och den marginalen behövdes, kan man säga. När jag kom in i köket var det vatten på hela golvet, en ungefär två kvadratmeter stor vattenpöl. Panik! Frysen hade frostats av under natten, och på något sätt hade det läckt och vattnet inte riktigt hittat ner i hinken. Att ligga på knä med en liten disktrasa vid den stora pölen kändes som att försöka fälla en mammut med ett ärtrör. Och dessutom hela tiden skräcken för att det skulle ringa på dörren.

Som tur var var min gamla granne hemma. Jag fick låna en mopp, och dessutom var besiktningsmannen, som var en kvinna, en kvart försenad. Allt slutade väl.

Eller slutade och slutade, kvart över tio kom hon och då började själva besiktningen. Vi gick runt, hon gnällde på hål i väggar, skit bakom spisen och sånt, och jag gick efter i fina skjortan och försökte skämta lite. Det gick ganska bra. Mina skämt:

(Precis när hon stigit in):
Jag: "Ja, jag skulle gärna bjuda på en kopp kaffe, men ja, ha ha, som du ser är köket lite tomt..."

Hon: "Nej nej, det behövs inte."

(När vi kikar in i badrummet)
Jag: "Ja, här tror jag att du kommer bli nöjd. Här ser du det gamla duschmunstycket (håller upp en Ica-kasse med den gamla äckliga duschslangen och munstycket och alltihop). Men titta där (pekar på den som sitter uppe nu, värsta lyxmassageduschen för 400 spänn på Clas Ohlson)! Det blir de nog glada för, de som flyttar in, tror du inte? Jag borde få plus i kanten."

Besiktningsmannen (som är en kvinna): "Jo, vad fint! Då skriver jag ett kryss här i protokollet."

Jag: "Är det som MVG?"

Hon: "Haha, ja, det kan man väl säga. Pluggar du?"

Jag: "Nej, men jag har gjort. Ja, det har väl alla förresten..."

Hon: "Njae, inte riktigt alla."

Jag: "Nä, det förstås."

(När vi står och tittar på vardagsrumsväggen, som är full med hål):
Hon: "Ja, de här får du förstås också plugga igen."

Jag: "Men jag pluggar ju inte längre sa jag ju!"

Hon: "Va?"

Att städa lägenheten klockan 6.30

2007-11-16T09:56:00.000+01:00

Min morgon imorse var ganska skum. Jag hade satt klockan på 6.30, en halvtimme tidigare än normalt, för att hinna röja upp lite i lägenheten innan frukost. Gick nämligen typ direkt och la mig när jag kom hem igår, och bara släppte allt.

Klockan ringer 6.30. Jag går upp, det gör jag. Ställer mig mitt på golvet. Tittar ut över kaoset. Var börja? Får syn på min mobil. Börjar bläddra i telefonboken. Hittar en jobbig jäkel som jag aldrig mer vill prata med. Kommer på att man ju kan koppla en viss ringsignal till en viss person i telefonboken. Kopplar en riktigt ettrig signal till personen. Nu vet jag att den signalen betyder "jobbig person". Bra. Jag går vidare i telefonboken, det finns nog fler som förtjänar samma signal. Efter tjugofem minuter har några fler fått signalen, och lägenheten ser fortfarande för jävlig ut.

Frågesport!

2007-11-16T09:35:00.000+01:00

Jag tycker morgnar är konstiga. Om det hade funnits en frågesport om hur man gör för att klara en måndagmorgon, hade strategin för att få alla rätt vara att försöka svara fel, hela tiden.

1. En obehaglig signal ljuder. Du vaknar under ett varmt duntäcke som under natten formats perfekt efter din kropp. Inte en glipa finns det,all elak kyla är utestängd. Du är osårbar. Du befinner dig dessutom i det där sköna tillståndet där du flyter ut och in ur trevliga drömmar. Vad gör du?

a) Gosar näsan ännu lite djupare i kudden, vänder dig om somnar om, helt varm.
b) Kastar av dig täcket, ställer dig på golvet och svajar som ett djupfryst fyllo.

2. Du har lyckats ta dig in i duschen. Det är ganska nice. Din djupfrysta kropp har tinat upp och det varma vattnet omsluter dig. Till slut är du nöjd och stänger av duschen. Köldchocken du får när din genomblöta kropp möter luften är obeskrivlig. Vad gör du?

a) Sätter på duschen igen, förstås. Jag fryser ju!
b) Sätter inte på duschen. Hämtar i stället ett efterblivet verktyg kallat handduk, som möjligtvis gör mig torr på sikt, men knappast förändrar min isglass-imitation.

I could go on forever. Att lyckas med en vardagmorgon är en enda lång trappa av bekämpade behov. Allt man vill göra får man inte.

Klassiska hits

2007-11-15T15:52:00.000+01:00

Det skojiga musikprogrammet iTunes har en randomfunktion. Den kan ge upphov till märkliga upplevelser. Alldeles nyss satt jag och njöt mig igenom Led Zeppelins "Stairway to heaven". När den slutligen tonat ut började jag fundera på varför jag inte lyssnat mer på den låten, den är ju så fantastiskt uppbyggd. Så skör, så skör i början och så bombastiskt kraftfull mot slutet av det tidlöst klassiska gitarrsolot. Någonstans här avbryts min tankekedja av en nasal röst som sjunger "Jag känner en bot...".

En sorts manlighet

2007-11-13T09:37:00.000+01:00

Man förvandlas så fort man går in där. Alla. Jag också. Åtminstone när jag går in själv, utan Johan. Smäller lite hårdare i skåpsdörren än vad som behövs. Dänger väskan i bänken. Man går inte över golvet, man lufsar. Hänger lite med huvudet. Slänger handduken nonchalant över axeln och blänger på de andra i någon slags hård högstadiestämning. Suckar djupt för att visa hur slut man är. Alla är allvarliga, ingen ler. Det vore att visa svaghet.

Någon stånkar. Det luktar unken svett. I papperskorgen skymtas tomma Gainomaxförpackningar.

Studiebesök i en sorts manlighet.

När jag kommer ut i den kyliga vinterluften spricker jag upp i ett leende.

Magen guppar av skratt

2007-11-12T09:32:00.000+01:00

Två roliga saker:

Jag var inne på min Gmail och tittade för första gången på länge igenom skräppostmappen. 107 meddelanden, de flesta om penisars hårdhet och stora ekonomiska möjligheter. Klickade på "radera alla skräppostmeddelanden", eftersom jag inte har behov av tjänsterna de erbjuder. Då försvann de, allihop, och kvar stod texten "Jippie, ingen skräppost!".

Det var småkul. Nästa är lite roligare.

I förrgår var jag på gymmet. Höll mest till på löpbandet (höll på att slå ihjäl mig), men körde lite skrotlyftning också. När jag var på väg att gå hem såg jag en reklamskylt vid utgången. Det var en personlig tränare som erbjöd sina tjänster. Glad och stark stod han och poserade på bilden, tillsammans med ett uppblåst citat som liksom var hans "selling point". Såna brukar ju ofta vara slagkraftiga, korta och effektiva. Typ "Because you're worth it", "Du får mycket mer hos Vivo" eller "Skidkul i Grönklitt".
Är du beredd? Håll i dig:

"Skillnaden i att kunna ta ut sig maximalt

under träningspasset mellan att träna på egen

hand och med en kompis är lika stor mellan

att träna med en kompis och en personlig tränare."

Föda för döda

2007-11-09T10:55:00.001+01:00

Igår tänkte jag "Åh, en sån rolig bild jag har tagit. Den skulle passa bra på DN:s Namn & Nytt-sida." Och så mejlade jag dem. Och så imorse vid frukostbordet hittade jag min bild i tryck med en fyndig rubrik. Tänk om livet alltid var så enkelt. ”Det här var en bra ide!” ”Ja, det var det.” Klart.

Fråga vad du vill

2007-11-07T09:29:00.000+01:00

Jag skulle vilja infiltrera Kamratpostens redaktion. Helst avdelningen "Fråga vad du vill". Både av illvilja och för att den avdelningen borde vara överflödig vid det här laget. Herregud, Google är din vän! Du behöver inte skriva till en snusförnuftig barntidning och fråga om varför man ställer om klockan till sommartid, varför man gråter när man skalar lök eller vem som egentligen bestämmer i Sverige.

Nej, det borde vara jag som sitter där på redaktionen och svarar.

"Hej KP! Jag är en åttaårig cooling från Vänersborg. Jag undrar varför man gråter när man skalar lök?"

"Hej cooling! Kul att du ställde just den här frågan. Anledningen är att löken är den enda grönsak som faktiskt har känslor, och ditt undermedvetna registrerar det. Det här borde räcka som svar, men om du inte fattar kan jag utveckla det lite. En lök har ett nervsystem som till 99,5% är identiskt med människans. Föreställ dig att du behandlar exempelvis din lillebror på samma sätt som du behandlar löken. Skulle du skicka in samma fråga till oss då? 'Hej KP! Jag är en åttaårig styckmördare från Vänersborg. Jag undrar varför jag började gråta idag när jag slet av min lillebror all hans hud, la honom på en skärbräda, hackade honom i små tärningar och fräste honom i stekpannan? Gjorde jag något fel?'

Svaret på gåtan:

2007-11-02T15:00:00.000+01:00

"En skänk från ovan."

Grimle

2007-11-01T17:12:00.000+01:00

Det sista du någonsin kommer att behöva höra om Grimle: Vad kallas dödsorsaken om man avlider av att få en Grimle i skallen från tionde våningen? Gissa och vinn popcorn.

Grimle

2007-11-01T16:48:00.000+01:00

Grimle är en vit skänk som jag skruvat ihop tio stycken av igår och i förrgår. Först lägger man bottendelen på mattan, skruvar i åtta skruvar och trycker i nio pluggar i sjutton förborrade hål. Sen trär man på sidorna och en mittenvägg. Drar i snäckorna, som jag lärt mig att det heter. Såna som låser fast skruvar i skivor. Sen tar man toppdelen och gör samma sak på den. När dessa snäckjävlar är fastdragna är det dags att spika fast bakstycket så att allt håller ihop. Viktigt att sikta noga med hammaren. Smärta uppstår lätt här. Efter hamrandet ställer man schabraket på huvudet, och skruvar fast en metallbalk på undersidan. För stabilitetens skull. I detta skede skruvas även benen på.

Nu när pjäsen står på fyra ben är det dags för det bökigaste: skåpsluckorna. Ikea har bra gångjärn, men börjar de kärva så kärvar de gärna ett tag. Efter att man justerat dörrarna så att de sitter rakt och fint ställer man skänken åt sidan och öppnar nästa kartong. Jag antar att du är rätt trött på Grimle vid det här laget. Men vad tror du jag är?

Dessa tio skänkar ska inte stå hos mig. Det hade varit en rätt så katastrofal möblering i en etta. Fast ganska underhållande... Nej, det har varit flytt med jobbet den här veckan. Vår nya kontorslokal är fyra gånger så stor och nio gånger så fräsch som den gamla. Vi har också blivit nära grannar med Hells Angels Stockholmsdivision. Känns bra. Alltså, jag var inte ironisk, det känns verkligen bra. Jag har fått nytt skrivbord (höj- och sänkbart, så man kan stå och knattra som en mupp) och en mycket ergonomisk stol. Jag sitter i den nu.

Jag hade nästan tänkt lägga ner bloggen. För det första har jag inte haft internet på tre veckor (jo, på jobbet, men av någon anledning vill jag inte blogga därifrån) och för det andra har jag faktiskt inte haft någon vidare lust att skriva. Men i helgen hände något. När jag röjde hemma hittade jag en tjock bunt papper. Den var säkert två centimeter tjock. Det var hela min blogg, ända från starten. Jag gjorde ett glas O'boy och satte mig och läste. Och läste. Och skrattade. Speciellt åt det jag skrev om radiostyrd kycklinglever på Halv grek plus turk. Insåg att det är ganska roligt att skriva, och bestämde mig för att fortsätta pumpa ut lite texter här.

Allmän liten lägesrapport om mig och mitt liv: Jag började jobba heltid idag. Det kommer jag att göra åtminstone fram till den 1 juni. Jag är ganska lat just nu. Har börjat ersätta DN med ett Prison Break-avsnitt till frukosten. Flera gånger den här veckan har frukosten bestått av en Gorbys och ett megastort glas mjölk. I sängen. Och så Scofield och gänget på laptopen. Inte dumt. Jag har bott i min nya lägenhet i tre och en halv vecka och borde nog ha kommit i ordning lite mer än vad jag har. Men jag sätter mitt hopp till bokhyllan. Innan jag fått upp den kan det inte bli någon vidare ordning, så jag låter det vara ett tag. Jag har slutat gymma och tänker börja igen någon dag. Jag har ganska bra dygnsrytm. Jag bär keps.

Jag brukar tilltala mina läsare med du. Alex Schulman brukar skriva ni. Vad tycker du är bäst?

2007-10-31T09:27:00.000+01:00

Grimle.

Gråtande och lycklig

2007-09-25T22:51:00.000+02:00

Skriver det här med ögonen fulla av tårar. Har inte gråtit så här på flera år. Du har säkert redan sett det här för flera månader sen, men jag har inte upptäckt det förrän nu. Helt omöjligt att värja sig mot. Så underbart.

http://youtube.com/watch?v=9oxTy7KIAaA

http://youtube.com/watch?v=rDB9zwlXrB8&mode=related&search=

http://youtube.com/watch?v=qwkVnyfdGYQ&mode=related&search=

Good times, good times

2007-09-24T11:08:00.000+02:00

Igår kväll var jag på ett så jävla gött humör. Kom hem vid kvart i ett, hade tagit ett par Newcastle med Alex på en irländsk pub, och gick ut i köket. Där upptäckte jag att jag glömt en paprika framme. Den låg ensam på en Ikea-skärbräda och var helt skrynklig. Direkt började jag fuldansa på mattan och sjunga med Alban-rösten: "Hello paprika, tell me how you're doing!"

Den bästa svenska musiken?

2007-09-21T22:37:00.000+02:00

Varför ska "den bästa svenska musiken" bestå av till vrak till människor som högtravande ylar om att den de har en crush på ska förändra deras liv i grunden, göra dem hela, rädda dem från sig själva, ge dem ett existensberättigande? "I eeeevighet!" "Sagan om vår kärlek, kan bli verklig, kan bli sann! Om du älskar mig i tusen och en natt!" "Du leder vågorna mot land, du tar min hand och visar vägen!"

Det här maniska placerandet av partnern på piedestal upphöjs till något programledarna hamrar i mig med etiketten "den bästa svenska musiken."
Var är Christian Kjellvander? Lasse? Oscar Danielson? Dissection? A-teens?

Uppblåst och idiotiskt, mest uppblåst. Kan det inte räcka att säga att man gillar någon, att den är rätt snygg eller äter muffins på ett gulligt sätt? Nej. Du ska masa dig upp på det högsta berget, ta den sista chansen, offra allt, stå naken inför sanningen och vibratovråla om din tilltänkta som om han (det är oftast en han) vore James Hetfield (om liknelsen känns dig främmande, förstå att jag inte kunde hitta en bättre sinnebild för "en perfekt människa" än en bredbent James Hetfield 1993 med gitarren nere vid knäna och ett varggrin i ansiktet).

For fuck's sake, se till att få lite perspektiv på kärleken. Jag vågar inte ens tänka på hur det kommer att kännas för er att bli dumpade när ni piskat upp ert förhållande till en Hollywoodproduktion.

Ska försöka undvika Svenska Favoriter ett tag.

Att möta sina demoner

2007-09-07T12:51:00.000+02:00

Jag vaknade i morse med frasen "...och han drack O'boy ur en paprika!" i huvudet. Trots att jag försökte i flera timmar fick jag den inte ur skallen. Så jag kunde bara komma på ett sätt att bli av med den.

Först lägger jag ett snitt en bit upp på paprikan
med en helt vanlig köttkniv. Akta fingrarna.

Det är viktigt att gröpa ur det där vita äckliga,
annars kan O'boyen ta smak.

Så, nu börjar det likna något.

Fyll ett vanligt dricksglas med mjölk.

Här har vi O'boy, den olyckliga chokladdrycken som
hela sitt liv sökt efter O'girl. Utan framgång.

I med en sked...

Så där ja. Eventuella klumpar löses
genom häftig omrörning.

I med O'boyen i paprikan, som vi ju förberett.

Jag vet ärligt talat inte om paprikan läcker
eller om det var jag som drällde.

Det smakar ungefär som vanligt...

...men det var kul!

Anna Ternheim på Gröna Lund

2007-09-04T19:29:00.000+02:00

Jag och min syster var på Anna Ternheims konsert på Gröna Lund i fredags. Till Annas fördel kan sägas att det var en alldeles lysande konsert. Till hennes nackdel kan sägas - inte ett jävla något. Hon framförde sina välskrivna låtar kraftfullt, skört och precist och jag älskade varje sekund. Natthimlen var en perfekt kuliss. Månen lyssnade andäktigt. En intressant detalj var att vi snett bakom scenen hade Fritt Fall som hela tiden skickade ner skrikande människor i överljudsfart. Och något jag skrattade högt åt var att Ternheim flera gånger lyckades sjunga en passande strof just när de släpptes.

“All to say farewell for now (här stiger Fritt Fall den sista lilla korta biten, kamerorna blixtrar), no one brings you down like I" (precis nu släpps de!)

Kom att tänka på den där olyckan i USA där en flicka förlorade båda fötterna i Fritt Fall. Samtidigt åkte korgen (stolarna? Vagnen? Vad kallar man egentligen det som åker upp och ner i Fritt Fall?) upp igen, i maklig takt. Precis innan den ska släppas igen sjunger Anna “Sometimes you’re lucky, sometimes you’re not” och ackompanjeras av de åkandes skrik.

Varför kom inte jag på det?

2007-09-03T21:36:00.000+02:00

Det har kommit en ny receptbok. Recept på hur man kan göra sin egen barnmat om man har en bebis. Den heter "Första mosboken".

Jag blev så glad

2007-09-02T20:26:00.000+02:00

Jobbade på Skandinaviens största bokhandel, Akademibokhandeln City, häromdagen. Strax innan stängning fick jag äran att expediera Skandinaviens förmodligen skönaste kund. Han var strax över nittio år skulle jag gissa, men glimten i hans öga såg ut att tillhöra en elvaåring. Han köpte en presentbok och bad att få hjälp med att slå in den, eftersom hans händer inte var vad de en gång varit.

Det märktes redan i början att han var lite udda. När jag sa "Det blir 121 kronor, tack" svarade han omedelbart: "121. Det är 11 upphöjt till 2." Finurligt smajl.

Vi går bort till inslagningsdisken. När jag börjar slå in hans bok ser jag hur han sträcker sig efter tejprullen. Hoppas han inte ska försöka hjälpa till nu, tänker jag. När det gäller paketinslagning blir soppan väldigt mycket sämre om man lägger till en kock, speciellt en på nittio plus. Men vad gör han? Han börjar tejpa fast sin egen tumme i bordet, omsorgsfullt. "Hjäälp, hjääälp! Jag sitter fast! Ho ho ho!" tjuter han plötsligt, vickar på huvudet åt höger och vänster, ack ack ack. "Hjääälp!" Jag skrattar förstås åt hans practical joke, men får kämpa hårt för att inte skratta så mycket som jag egentligen skulle vilja.

När jag hämtat mig lite frågar jag vad han vill ha för färg på presentsnöret. "Hmm... Det är en tysk som ska ha det. Rött och guld." säger han efter lite betänketid. "Ja okej", säger jag, "Då ska jag försöka svänga ihop en liten kreation." (Käften bara går, man babblar trevlighetsbabbel.) Hans reaktion är lika snabb som oväntad.

(I falsett) "Jaaa, jaa, en kreation! En kreation!!" Han är stormförtjust, och hoppar faktiskt upp och ner. Flaxar med sina små krumma händer.

Vad är hemligheten?

Ful

2007-08-26T23:02:00.000+02:00

Varför inser man aldrig hur bra man har det förrän det är över? Igår lämnade jag in min lur, min fina slimmade finska lur i rostfritt stål, på The Phone House. Kameran har slutat fungera, som sagt. I åtminstone två veckor ska jag umgås med en lånetelefon från Sony Ericsson som gör allt den kan för att förstöra mitt liv. Den är väldigt ful, ligger klumpigt i handen och ljudet distar när man pratar i den. Den väger ett halvt kilo (nästan). Jag har ännu inte kommit på hur man skriver punkt i sms. Den har inte T9. Den har i och för sig färgdisplay, men med typ sexton färger. Den är det fulaste jag vet. Den är det fulaste i vä-ärlden. Jag tänkte först att det skulle vara kul att få testa en annan telefon ett litet tag. Det var fel.

Och nej, min blogg är inte sponsrad av Nokia.

Tack för att du väntar

2007-08-23T22:48:00.000+02:00

Nu ska jag kasta skit. Jag blev oresonligt arg på The Phone House och allt som har med The Phone House att göra idag. Var trött och lite hungrig när jag ringde upp dem för att fråga vad jag ska göra med min mobilkamera som slutat fotografera. Fick självklart sitta i telefonkö. Med en jobbig mansröst som då och då sa något idiotiskt. Jag var ensam hemma, och pratade högt med den automatiska rösten hela tiden. Undrar om det finns någon chans att någon på The Phone House hör vad folk säger när de sitter i kön?

Så här lät det, hur som helst. Vi kom på kant med varandra direkt...

Slemmig röst: "Välkommen till The Phone House. För närvarande är det mellan tio till tolv minuters väntetid."

Jag: "Men det heter ju för faan inte ens så! 'Mellan tio till tolv'? Antingen är det tio till tolv minuter eller mellan tio och tolv."

(paus)

"Tack för att du väntar!"

"VARSÅGOD!"

(paus)

"Vet du om att du även kan besöka oss på www.phonehouse.se?"

"Nej, det visste jag inte om! Ta det igen! Jag hängde inte med! Jag måste hämta penna! Vet du om att du inte är så jävla charmig som du tror?"

(paus)

"Tack för att du väntar!"

"Det är lugnt, mannen." (mumlande): "Din jävla smurf." (här börjar jag skratta åt mig själv, eller mer skrocka kanske)

"Vet du om att du även kan besöka oss på www.phonehouse.se?"

"Jo, du sa det..."

Här kapitulerar jag och tänker att jag måste ju ändå sitta här i tio minuter, så jag kan lika gärna se om hemsidan kan hjälpa mig. Knappar in www.phonehouse.se, och det första jag får syn på är det här påhoppet på det svenska språket:

"Vi har ett mycket nära sammarbete med sveriges största serviceverkstad som har lång erfarenhet och stor kompetens inom området, genom en kombination av mycket god kommunikation och gemensam förståelse för marknadsbehoven når vi ständigt förbättringar inom service och eftermarknad."

Lite längre ner:

Med andra ord behöver kan du känna dig trygg då du lämnar in din produkt till oss om den gått sönder. Se mer information om garantivillkoren i instruktionsboken som medföljder din produkt.

Till slut, efter mellan tio till tolv minuter, får jag prata med kundtjänst. Kundtjänst är trevlig. Kundtjänst frågar var jag bor och jag svarar. Kundtjänst kopplar mig till min närmaste The Phone House-butik.

"Hej och välkommen till The Phone House. För öppettider, tryck 1. För att prata med någon i butiken, tryck 2."

Det låter redigt. "För att prata med någon i butiken." Jag trycker 2. Signalen börjar gå fram. Efter kanske sju signaler säger en röst "Var god dröj. Omkoppling sker." Jag blir nyfiken på vart jag ska bli kopplad nu. Tillbaka till kundtjänst? Till en annan butik? Till den forne FN-generalsekreteraren Butrus Butrus Gali? Min nyfikenhet förbyts snabbt i äckel och hat när en upptaget-ton börjar smattra i örat på mig. Upptaget? Tut-tut-tut-tut-tut? Är det fucking 1986?

"Men ska ni dra åt själva jävla helvete? Vad faan är ert problem?" blir orden som avslutar min kvartslånga korrespondens med The Phone House.

Estland del 3

2007-08-23T22:35:00.000+02:00

Spa-anläggningen var en fullträff. Det bästa var att de hade en bar vid en av bubbelpoolerna. Det var bara att simma två meter, titta upp över bardisken som en säl och beställa en jordgubbssmoothie, White russian, Cuba libre eller vad man nu kände för. Man betalade med ett litet chip som man hade på armen.

Sen köpte jag en hatt och vi gick på en fantastisk klubb som hette von Kraahl. Träffade en Mirja, en svensk, en Epp, en Christina, en Katrin och en jobbig finne som försökte sno mitt ragg. Han sa att han var från Spanien. Vi blev bakfulla, och sen åkte vi hem.

Estland del 2

2007-08-21T19:38:00.000+02:00

"Oj oj!"

Så sa hon, städerskan som brakade in i vår hytt på fredagmorgonen. Vi var ganska slitna och låg och snoozade i stället för att äta frukost. När vi väl kom iland och hittat till Tallink Spa & Conference Hotel fick vi inte komma in i vårt rum än. Ut på stan och leta mat, således. Bakis och med marken kraftigt gungande efter lång tid till sjöss. Vi högg ett ställe som såg anständigt ut, eftersom vi är anständiga pojkar, och beställde varsin carbonara. Efter att vi beställt såg vi ett handskrivet meddelande längst ner på menyn. Med svart kulspetspenna hade någon skrivit "Don't eat here". Kändes lite sådär. När maten kom förstod vi varför. Halvrått bacon, överkokta skruvmakaroner och ägg som nästan var äggröra. Don't eat here. Ska läsa hela menyn nästa gång, speciellt det finstilta/handskrivna.

Något stärkta lallade vi sen runt i gamla stan. Det är helt enkelt väldigt fint i Tallink. Som en korsning mellan Visby och gamla stan i Stockholm. När vi satt och drack kaffe på en uteservering på torget kom en liten koppärrig (för övrigt Olov Svedelids favoritord i hans ungdomsromaner om 1700-talets Sverige) kille på drygt tjugo år framglidande. Han höll upp en karta med två blå piller.

"You want to buy some Viagra for tonight?"
"Eh... no thanks, I don't think we have that kind of problem!"
"What about some Charlie, cocaine?"
"It's ok."

Sen var han borta. Johan beskrev honom senare som ett levande spam-mejl, det tycker jag var bra. Betar av så många som möjligt och hoppas att någon nappar.

Efter kaffet var klockan äntligen över två och vårt hotellrum stod till vårt förfogande. Jag tyckte direkt om hotellrummet. Stort badrum med härlig dusch, sköna sängar, godis på kudden och en rolig dimmad glasvägg mellan badrummet och "sovrummet". Där kunde man skrämmas.

På väggen hängde en platt-tv. Där kunde man spela tv-spel med fjärrkontrollen! Stor underhållning. Tetrisvarianten de hade var i och för sig helt värdelös, med block som bestod av allt mellan ett och fem block. Hallå, varför heter det TETRis? Jävla nötter. Dock fanns ett till spel som mer än väl vägde upp Tetrisfiaskot, nämligen Sokoban! Klicka på länken och se om du är smart nog att klara första banan. Den är nämligen identisk med första banan på tv:n i Tallink. Därefter skiljer sig banorna åt.

När vi spelat tillräckligt drog vi oss ner till spa-anläggningen, och det får du höra mer om imorgon.

Estland del 1

2007-08-20T21:02:00.000+02:00

”Tänk vad sjukt, alltså.”
”Ja, fy fan. Så går det till i Baltikum.”
”Lite mjölk, köttfärs, några bananer, och jaha där står hon och strippar liksom…”

Generösa öppettider för att vara en mataffär...

Vilka fördomar man har. Sadamarket är visserligen en stormarknad, men det du ser längst ner på affischen är bara en vägbeskrivning. Man ska alltså gå runt Sadamarket och in på baksidan av byggnaden om man vill se betaltuttar. Det tog oss ungefär ett dygn att fatta. Många korkade dialoger av den här typen hann utspela sig.

Jag har alltså varit i Tallink med en god vän. Vi kan kalla honom Johan eftersom han heter det. När folk frågade ”Tallink! Vad ska ni göra där?” hade vi inget bra svar, men nu vet vi. Snart vet du också.

Färjan dit var vad jag skulle definiera som halvparty. Inte särskilt mycket folk, men vi var i hyfsad form och man är alltid lite förväntansfull när man är på väg någonstans. Vi förfestade i hytten med iPod-högtalaren (mest Danko Jones) och några Long Drinks och tog oss sedan iväg till karaoken. Jag sjöng Total eclipse of the heart (knepig), Baby one more time (hade hellre gjort Oops eller Overprotected, den här gick jävligt dåligt), Genom eld och vatten (lyfte inte över huvud taget) och en estnisk sång som hette Kikilips. Jag fick senare höra att det var den gamla dängan ”Lucky lips” översatt till estniska. Tyvärr hade jag aldrig hört originalet så både melodin och texten var lite av en gråzon när jag klev upp på scenen. Låten gick dock bättre än alla de andra tre tillsammans. Kändes lite som att hoppa bungyjump, första tio sekunderna var klart scary. Sen flöt estniskan fint.

På discot efteråt var Johan kung på dansgolvet. Plockade upp damer till höger och vänster och svängde runt med dem. Mycket imponerande.

Någon gång vid halv fem-snåret vaggade vågorna oss till sömns. Fortsättning följer imorgon. Då får du höra om droger, hemliga budskap i restaurangmenyer och kanske lite om hattar.

Packad igår, packa idag

2007-08-16T10:45:00.001+02:00

Lallar runt bakfull i min lägenhet. En grej här, en grej där. Brukar inte ha så här ont om tid när jag ska packa, men det här är ingen långresa precis. Ska hänga i Tallinn tills på söndag kväll.

Jag blir dum när jag är bakfull, verkar det som. Min mobil ringde alldeles nyss, med sin starka uppfordrande signal. "Jävlar jävlar jävlar, säg att det inte är från jobbet och att jag glömt att fixa något, jag har inte tid, jag måste packa, please... ja just det ja, här står jag med min stationära telefon i handen och har precis ringt min mobil för att lokalisera den eftersom jag inte kunde hitta den. Så var det, ja..."

Annars är jag i laptopköpartagen. Det är lite som kärlek. Jag är rädd för att binda mig eftersom det då garanterat en vecka senare dyker upp ännu snyggare puma som är ännu charmigare och med ännu mer RAM-minne. Och garanterat billigare. Uäck. Just nu är jag mer skärmknutte än charmknutte, och värre lär det väl bli. Just nu lutar det åt den HP DV9540.

Jag berättar om Tallinn när jag kommer hem. Jag lovar att leva så att det finns sköna stories åt dig.

Och så kom han.

2007-07-26T16:15:00.000+02:00

Jag såg direkt när han kom in att det var han. Han hade kunnat ha en svart plastpåse över huvudet, kroppsspråket hos en bortgjord man är inte att ta miste på. Frågade diskret och inövat efter tjejen han sökte. Jag och systern smög omedelbart bort och ställde oss att tjuvlyssna bakom almanackshyllan.

Han kämpade hårt för att verka avslappnad. Sa återigen att det var ju pinsamt, det här.
"Jag kommer liksom inte ens ihåg att jag var där... vad sa jag?"
"Ja, du sa att jag kunde gå och ut och handla lite!"
"Hehe, oj... tänk vad man gör..."
"Det var tur att du gav det till mig och inte någon annan."
"He, ja där hade jag verkligen tur..."

Efter att ha stått kvar lite för länge och kallpratat försvann han. En fin detalj var att tjejen hade tillverkat en namnskylt med hans (ovanliga) efternamn som hon hade på bröstet, men tyvärr bangade hon precis när han kom in, slet av sig den och slängde in den bland pusslen. Fatta vilken vacker mindfuck det hade varit.

En tanke slog mig

2007-07-26T15:37:00.000+02:00

Tänk om vi bara sett halva raggningsnumret? Tänk om han inte kommer nu, utan väntar tills precis när vi stänger, och då säger något i stil med "Åh, förlåt, gud vad snällt att du ringde, jag kan väl få bjuda dig på middag som tack?"

I så fall är han lite mer sofistikerad, men fortfarande inte något vidare nobelprismaterial.

Annorlunda raggningstaktik...

2007-07-26T14:57:00.001+02:00

Står för ovanlighetens skull och jobbar i bokhandeln, och har just fått höra en av de mer fantastiska historierna på länge.

Om du är rik advokat, drängfull och känner för att lägga in en liten stöt på en tjej på McDonald's, gör då inte som en snubbe gjorde igår. Han (jag tänker inte hänga ut honom här, snäll är jag idag) fick ett stänk av överdriven givmildhet, eller något annat, och stegade fram och gav tjejen... en chokladask? En bukett rosor? En ring? Nej. Han gav henne sina två kontokort.

"Här", sa han. "Köp nåt! Gå och handla lite!". Sen försvann han.

Kvar satt tjejen, som råkar vara min kollega i bokhandeln, med ett Visa och ett MasterCard. När förvåningen släppt flög hon upp och sprang efter honom, men han var spårlöst försvunnen.

Detta hände alltså i natt klockan tre. För en stund sen letade upp hon upp honom på hitta.se och ringde upp honom, och undrade om han ville ha tillbaka sina kort. Han hade inga minnen från händelsen, påstod han i alla fall. Det skulle jag nog också ha sagt. Efter att han sagt "He, ja det var ju lite pinsamt det här, he..." några gånger hade en överenskommelse utkristalliserat sig.

Han kommer! Han kommer hit till butiken vilken sekund som helst! Och just nu är det jag som står i kassan. Jag kommer fan bryta ihop av skratt när jag ser honom. Fortsättning följer.

SIBA vs Susanna Kallur

2007-07-18T12:00:00.000+02:00

Slå upp dagens DN, A-delen, uppslaget 6-7. Gör det nu, innan du läser vidare.

Vänstersidan pryds som synes av en maffig debattartikel där 15 idrottsstjärnor, bland andra Susanna Kallur, kräver mer idrott i skolan för att få bukt med barns stillasittande. ”Tevetittande, tevespelande och lek med datorer är så utbrett att idrott som spontan lek närmast upphört”, säger de. Uppslagets högersida har köpts av SIBA. De annonserar om ett Xbox 360-paket. Annonsens rubrik lyder ”Slipp solbränna, spela TV-spel!”. Jag citerar ur texten: ”I denna ’värld’ kan vi garantera att du slipper den rosaröda solbrännan som gör det svårt att sova och kletiga ’afterburn’ krämer. Men vi vill varna dig, du blir snabbt beroende av spelandet och då kanske aldrig solens strålar når dig under sommaren…”

Först garvade jag. Sen undrade jag om de medvetet placerat annonsen där, som en provokation. Jag ringde upp SIBA:s pressansvarige.

”Välkommen till SIBA, Claudia Nilsson. Vad kan jag hjälpa till med?”

”Hej, AmöbaBoy heter jag och jag är frilansjournalist. Jag undrar lite om en annons som ni har i Dagens Nyheter idag. Vem ska jag prata med?”

”Du kan prata med mig.”

”Vad bra. Har du sett hur det ser ut i tidningen idag?”

”Nej, jag har inte tidningen här, men jag har annonsen.”

”Vad synd, för det jag tänkte fråga om är annonsens placering. Jag vet inte om du känner till det, men på samma uppslag har 15 idrottsstjärnor skrivit en stor debattartikel om att barn spelar för mycket tv-spel och borde vara ute och röra på sig mer.”

”Ja… jaha… jo, jag känner till artikeln.”

”Var det medvetet ni placerade er annons på samma uppslag som den? För att få en lite kaxig effekt? Ni skriver ändå saker som att ni varnar för att man snabbt blir beroende av spelet och kanske inte kommer komma ut något alls i sommar.”

(Här tappar jag mobilen i golvet med ett brak. Är inte van vid hands-free, men övar.)

”Vad hände?”

”Förlåt, jag tappade telefonen i golvet. Så kan det gå. Vad sa du?

”Nej, självklart inte, det var det inte. Visst är det en lite kaxig annons, vi vill ju sticka ut hakan lite, men nu blev det väl lite väl kaxigt kanske...”

”Hur då?”

”Ja, det kan ju få lite motsatt effekt.”

”Hur då?”

”Alltså, självklart håller vi med idrottsstjärnorna. Det är ju inte bra att man sitter inne och spelar för mycket tv-spel. Vi håller med dem.”

Det låter bra. Jag ville bara kolla. Nästa debattartikel som kräver fler idrottstimmar på schemat förväntar jag mig bär SIBA:s signatur.

Fågel Fenix flyr fastlandet

2007-07-17T20:14:00.000+02:00

Sitter och knäpper med fingrarna och guppar med huvudet till plattan "Christer Sjögren sjunger Elvis". Äter salta pinnar. Sippar på en delikat burköl, Falcon BBQ Lager. Har just sänkt en fryspizza från Coop, för jävla god. Fick just kung/dam i spader på ett av borden. Livet är gött. Floppar klöver tre, spader ess och spader knekt. Nära Royal! Bettar ut och motståndaren lägger sig. Lite trist, hade gärna sett ett kort till. Eftersom de flesta pokerhänder man får är ren skit har jag gott om tid att sitta och komma ikapp de bloggar jag inte hunnit läsa på sistone. Blåskägg exempelvis verkar ha fått en kreativ blåslampa uppkörd i baken, jäklar vad mycket och bra han skrivit. Inlägget om Bateman är superbt. Däremellan söker jag upp sköna Anders och Måns-klipp på Youtube och funderar på vad jag ska packa i ryggsäcken imorgon. Ska fara iväg förstår du. Till Sveriges största ö.

Jag tycker om att vara på ön. Jag har säkert varit där trettio gånger, kanske ännu fler. Ett tag blev jag mest ledsen när jag satte min fot där, eftersom jag för några år sedan fick mitt hjärta krossat där. Av en kärlek som både var den bästa och värsta jag upplevt i mitt kvartssekellånga liv. Man skulle kunna sammanfatta den så att den var underbar så länge den pågick och gjorde skakgråtigt ont när den inte längre räckte till. Det tog slut, slutgiltigt slut, på kajen, en kvart innan färjan hem till Nynäshamn skulle gå. En kram, och sedan se hennes rygg försvinna bort. Att tillbringa de första timmarna som nydumpad på en fullspäckad gotlandsfärja med en massa snoriga barnfamiljer var inte kul. Alls.

Ungefär lika kul som känslan av att för varje meter färjan flyttar sig är man längre ifrån den man fortfarande är alldeles kär i men som inte låter en vara med längre. Och man kommer inte att åka tillbaka till henne nästnästa helg, som det brukar vara.

Om man jämför killen som sitter och gråter på gotlandsfärjan med mannen som just nu tar på sig en marinblå keps från Kanada, knäcker en ny öl och lägger upp fötterna på skinnsoffans armstöd ser man inte många likheter.

Den flyktiga sommaren

2007-07-15T15:58:00.000+02:00

Hur kan en hel nation ha samma uppfattning om en sommars tempo? Jag säger inte att det är så, men jag säger att det är så. Vet inte hur många jag har pratat med som har sagt samma sak. "Oj, den här sommaren bara kom plötsligt och nu är det redan midsommar/juli/snart augusti. Jag har knappt hunnit planera nånting!"

Och min sommar är likadan. Det var precis nyss det slog över från juni och till juli och jag tänkte just att "Oj, är det juli redan? Juli är ju sommar på riktigt!" och nu pang har halva jävla juli gått. Jag känner inte riktigt att jag haft någon ordentlig ledighet. Åker på småsemestrar lite då och då och jobbar däremellan. Borlänge, Kalmar, Gotland och Tallinn. De två första avklarade och underbara, de två senare ligger som man säger i pipelinen. Drar till Gotland på onsdag för att vältra mig i golfspel i fyra dagar, och om en månad blir det Tallinn (spahotell!) med en god vän. Det är sån här viktig information man måste skriva på internet så att folk vet var man är. Maffian och mamma till exempel.

Jag tycker fortfarande att det är konstigt att en hel nation kan bli helt överrumplade av att efter våren kom sommaren. Påminner lite om Citypendelns leviterade ögonbryn vid åsynen av fallna löv på spåren om hösten.

Bravader i Borlänge

2007-07-04T13:09:00.000+02:00

Så ni vill läsa mer om festivalen? Då ska ni få ... eh, ja läsa mer om festivalen!

Ytterligare en festival är alltså avverkad, en ganska speciell sådan. Peace & Love hade inte mycket gemensamt med de tidigare festivaler jag besökt (Wacken Open Air, Hultsfred och Arvika). Den största skillnaden var väl festivalområdet, med scener placerade mitt i Borlänges stadskärna. Funkade bättre än vad man kan tro. Campingen var ganska typisk. Där fanns tält, fyllon och skyltar med ”Samlag 10 kronor”. Men vi tar det lite i lite mer kronologisk ordning här.

Vi kom ner på tisdagen. ”Vi” är jag och Vic. Av någon anledning hade vi förväntat oss en högre medelålder än på tidigare festivaler, men tåget fullständigt kryllade av småtjejer som inte såg ut att vara en dag över tretton. Tågresan gick trots (”trots”?) detta snitsigt och vi var framme efter dryga två timmar. Efter att ha fått inte ett utan två festivalarmband (ett i tyg för festivalen och ett märkligt rosa i plast för campingen) gick vi via en hyfsad kinesrestaurang rakt in i party mode. Lidl hade billig öl och vi hade starka armar. Köpte ett flak svinbilliga tvååttor av ett märke som hette Burgen Pils. Tryckt på burken stod den mycket intressanta texten ”Bryggd enligt de tyska renhetslagarna".

Aja baja Burgen.

Natten var magisk och svår att beskriva. Vi drev runt mellan tusen olika ”fester”, sprang på fotbollskillar, dreadstroll, poolpartyfolk, borlängebor som plankat in, ett par tjejer som hette Alice och Cooper (jag tror de ljög om sina namn), dansade till Boten Anna på monstervolym, spelade kazoo, hjulade och skrek av lycka. Första festivalkvällen är som extrasöt marängsviss för en svältfödd sexåring.

Jag kan inte få nog!

På tisdagen kollade vi upp Borlänges badhusutbud. Oj. De hade det bästa badhus jag någonsin varit på. Aqua Nova, som det heter, har till och med vunnit pris två gånger för Sveriges bästa äventyrsbad. Klättervägg, utomhusbad, bubbelpool, en fors med livsfarligt starka strömmar, vågmaskin, tre hopptorn och tre vattenrutschbanor gjorde processen kort med all eventuell bakfylla. Efteråt åt vi grillad tonfisk på en grekrestaurang, och sen var det dags för ninjaparty.

Fluortanten har tömt barskåpet.

Vad kan man göra med en halv liter vodka, en tom Listerineflaska och lite karamellfärg? Jo, man kan sätta griller i huvudet på andra festivalbesökare. De flesta vågade inte smaka, och de tappra som vågade tog sig an vätskan med skräckblandad nyfikenhet. Många goda skratt blev det. Sen blev jag tyvärr kalasfull och fick gå och sova tidigt. Borde kört mer tvååttor och mindre "Listerine".

Torsdagen blev en vit dag, spritmässigt sätt. Musikaliskt var den kolsvart. Behemoth och Vader på samma dag, och dessutom skulle jag ju få intervjua Behemoths trummis Inferno, en av världens bästa trummisar, däremellan.

Behemoth och Vader samma dag? Metal!

Dagen spenderades på AquaNova och grekrestaurangen. Ägnade mycket tid åt att fundera kring intervjufrågor. När klockan var nio kickade Behemoth igång med precis den frenesi jag önskade mig. Nergal, sångare och gitarrist, verkade vara i total extas och vrålade med sånt hat att jag frös. Trumspelet i absolut toppklass, utom de första tio minuterna. Då kändes det lite ouppvärmt.

Det enda som är fel är dagsljuset, men Behemoth
gör vad de kan för att fördriva det.

När sista låten slagits av var det dags. Försökte få tag i skivbolagsrepresentanten, men utan att komma fram. Efter ett tag gick det inte ens fram några signaler, mobilnätet var totalt överbelastat. Försökte skicka ett sms, det tog tio minuter att leverera. Sen ringde han, vi pratade i två sekunder och sen bröts det. Kanske tio minuter senare fick jag ett sms där det stod att det var omöjligt att lösa något när mobilnätet var såhär, och att intervjun tyvärr rann ut i sanden. Jag vägrade gå med på det. Gick till backstageingången och försökte bli insläppt där. Inte lätt att diskutera när Mustasch soundcheckade tio meter därifrån, men till slut lyckades jag bli insläppt. Knallade runt där och försökte ringa, men mobilnätet var fortfarande hopbrakat. Gick förbi ett litet tält där hela Vader satt i en soffa och drack Jack Daniels. Tittade in, men ingen Behemothtrummis. Började så smått ge upp, då han plötsligt kom gående med en öl i handen! Han var sig inte lik (hehe) utan liksminket, men jag kände ändå igen honom.

"Grrr..."

Så fort han förstod vem jag var sken han upp, och gick genast och hämtade öl till mig. Sen satte vi oss på en lastpall bakom Vaders tält och körde igång. Jag betonade redan från start att jag själv spelat trummor i tio år och gärna ville ha mycket tekniska detaljer. Han sa att hans engelska inte var så bra, men att han skulle göra sitt bästa för att förklara.

Det blev en, i alla fall i mina ögon, otroligt intressant stund. Vi diskuterade tjocklek på trumstockar, vinkel på bastrummor, vilka skor som är bäst, hur högt man ska ha trumstolen, hur man bäst tränar upp sin uthållighet, varför han har helt olika höger- och vänsterhandsteknik och en massa annat. Håller på att skriva rent det till en artikel, det blir nördigt och bra.

När vi var färdiga frågade Inferno om vi skulle gå och kolla lite på Vader, som precis börjat spela. Självklart ville jag det. Nu gick vi ju då inte ut och ställde oss i publiken, utan jag fick hänga med upp på scenen! Stod tre meter ifrån trummisen Daray, som är en annan av mina absoluta favorittrummisar. Så sjukt tufft att få stå så nära och verkligen kolla in hur handlederna jobbar för att kunna mangla i 260 bpm. Inferno stod och lufttrummade med, han verkade kunna nästan varenda trumgrej i låtarna. Frågade honom hur många gånger han sett Vader. Han bara garvade.

Efter att Vader kört avslutningscovern ”Reign in Blood” var det dags att ta adjö och försöka sova. Jag var ganska uppe i varv och låg och glodde i tälttaket några timmar innan utmattningen slog till.

På fredagen upptäckte vi hur man bör åka vattenrutschbana för mesta möjliga skoj. Man ska göra som knattarna brukar – leta upp en stor svullen badring med handtag och sitta på den. Den snurrar som bara den och man får god fart. Måste du prova. Efter bad blir man hungrig, och vi fann oss snart sittande på en klart sunkig kinesrestaurang. Vic drog i sig säkert 20 friterade kycklingbollar och blev lite mystisk i magen. Jag åt kassler, trots att vissa av mina läsare försökt belägga mig med kasslerförbud. För jag är kassler-rebellen.

Meshuggah på kvällen! Fantastiskt ljud, spektakulär ljusshow (ljusteknikern lyckades hitta ettan i precis alla takter, något han förmodligen var rätt ensam om), bra låtval (nästan alla låtar var tio år gamla) och helt enkelt en jävligt bra spelning. Två enorma minus dock: Gitarrsolona och mellansnacket. Om man när man improviserar solon spelar väldigt mycket mer ointressanta grejor än på plattorna, ska man improvisera då? Nej. Och är det en bra idé att piska upp en spektakulärt obehaglig stämning i de olycksbådande låtarna, för att sedan totalt krossa den genom glättigt, obegripligt ironiskt mellansnack? ”Nu ska vi väl köra en hårdrockslåt till. Visst är det tufft med hårdrock? Distade gitarrer, distad bas, skrik… Nu blir det som sagt mer hårdrock.” Alltid med ett barnsligt, sarkastiskt uttal på ”hårdrock”. Jag förstår att de försöker distansera sig från den ”onda” metalvärlden, men det funkar ju inte nånstans. Det skulle varit bättre utan ett enda ord mellan låtarna, då hade man i alla fall behållit stämningen. En person som uppenbart kämpar för att vara laid back blir rätt fånig.

Vi försökte festa, men efter tre öl blev vi trötta och somnade.

Jo då, det är okej.

På lördagen var det inte ett enda bra band på schemat. Det regnade och vi sprang från stan till campingen i kalsonger för att inte blöta ner de enda byxor vi ägde. Vic fick en sur uppstötning, men påstod envist att det var en glad. Vi var ärligt talat lite slitna och degade bort större delen av dagen. Jag tog en sväng till presscentret, beläget på Scandic Hotell, och fick plötsligt syn på ett anslag på väggen.

Klonk, liksom!

Dagen kändes med ens betydligt mer värdefull. Det var en helt bedårande spelning, med Johan Persson på piano/gitarr/munspel och Ola Gustafsson på gitarr/banjo. Ett väldigt bra sätt att framföra låtarna på, det blev personligt utan att bli bara Lasse. Det är naturligtvis lättare att göra snygga arrangemang när man har mer än ett instrument att tillgå. Lasse själv verkade berörd av den enorma responsen, han glömde bort fler textrader än vanligt. Han öppnade med ”Elden” (bara piano, ingen gitarr) och kom helt av sig redan efter fem rader. Det gjorde ingenting, en kul notering bara. Är nyfiken på hur mycket han klandrar sig själv för sånt i efterhand.

Tillbaka till tältet med ett saligt leende på läpparna. Där satt Vic med några tältgrannar. Jag tog en bärs med dem och fann att de var roliga. Tjejer, kanske 16, 17 år. En hade tydligen spytt sju gånger men var fit for fight ändå (nåja, hyfsat) och en annan hade pilotglasögon. Efter en stund började vi babbla om Snövit. Vad heter de sju dvärgarna egentligen? Vi kom lätt på Prosit, Butter, Toker och Kloker. Efter lite kämpande kom vi på Blyger och Glader också. Men de ska ju vara sju? Vi satt i nästan en timme och försökte knäcka gåtan. Jag försökte systematisera det hela genom att arbeta med motsatser. Vi har Glader – och så har vi Butter. Vi har Kloker – och så har vi Toker. Prosit är en outsider, han har ju inte ens ett ”-er”-namn. Vi har Blyger – och så har vi …? Fan! Vem är motsatsen till Blyger? Nån som definitivt inte är blyg, han är utåtriktad och framåt … Hmm … Blyger och …

”PLAYER!!” utbrast tjejen med pilotbrillor, och jag skrattade så att jag föll baklänges.

Bakom vårt tält satt ett gäng übergrabbiga grabbar och sjöng homofientliga sånger med hejarklacksröst. Ni vet den där var och en försöker låta som hela Bajen Fans. Jag kan svära på att de drack ljummen Kung eller möjligen Blågul. När jag sa något om att det var riktigt fina typer, såna där hockeykillar, slog pilottjejen till igen: ”Ja, och de är ju inte ens riktiga hockeykillar, mer typ wannabe-hockeykillar! Riktiga hockeykillar dricker ju inte, det förstör typ deras träning eller nåt sånt. (Paus.) Jävla tur att jag inte tränar.”

Hur låter en festival?

2007-06-29T16:11:00.000+02:00

Vaknade i natt i tältet. Utanför var det ett jäkla liv. Tog fram ett anteckningsblock och skrev ner allt jag hörde.

"Hallå! Era jävla slan! What did you expect? Ursäkta? Bang bang! Jag får ingen eld nånstans! Vilket camp bor du i? Thomas di Leva? Hur kan hon spy i två tält? I just love him! Ja men alltså jag är målvakt, jag är ett jävla såll! Hjälp! Nu får du skärpa dig, vi är bandet. Carro! Carro! Cigarettes and alcohol! Arctic Monkeys kan dra åt helvete. Arctic Monkeys är ett jävla engelskt band, som jag älskar. Emma, knyt upp den här! Spela nån annan låt! Alltså, nu jävlar. What’s the matter with you? Stäm gitarren! Till hans! Den ska låta likadant som hans! Du kan det. Äh, han kan inte sjunga ändå. Har ni tändare? Håll i ölen! Vad hette han? Akta mitt tält!”

Snart festival!

2007-06-24T23:06:00.000+02:00

Idag har jag och Vic varit på Outlet för att köpa saker inför Peace & Love-festivalen nästa vecka. Jag hittade en knallblå t-shirt, ett par ökenfärgade sandaler, ett par sataniskt snygga promenadskor och Luftmadrassen med stort L. Som du såg. Den är som en dubbelsäng, tjock och stor och göttig, hela 147 centimeter bred. Det kommer att bli en bra festival.

Anna Ternheim. Hennes nya skiva smeker öronen, men inte bara medhårs. Skräckfilmsharmonierna och de konstiga ljuden håller intresset på helspänn.

Behemoth. Mina dödsmetallhjältar från Polen. Det bästa liveband jag någonsin sett. Koreografi är man inte bortskämd med på dödsgig, men här får man fet släng av just det. Synkroniserad headbanging är vägen till svärtad extas.

Damien Rice. Visst är det han som sjunger Hallelujah? Och visst har han gjort en hel del andra sköna grejer? Jag har inte stenkoll här, men jag har för mig att jag gillar snubben skarpt.

Dia Psalma. Hon få-å-å-å-å-å-å-å-år... aldrig sin oskuld tillbaks! Soundtracket till så många grymma fester. Egentligen lite skumt.

Elin Sigvardsson. Gillade väl egentligen det jag hörde när hon öppnade för Lasse. Ändå finns det, när jag tänker efter, inte en chans att jag lämnar campingen för att se henne. Sorry Elin!

Hammerfall. Jag har redan tänkt ut en flyktplan. Jag har ritningarna över festivalområdet tatuerade på överkroppen.

Meshuggah. Är de av samma art som nyss nämnda band? Jag har aldrig sett dessa gudar live, det ska verkligen bli skönt att ändra på det.

Peps Persson. Är jag full och det är vackert väder kan jag mycket väl tänka mig att skråla ett och annat "Ohoj!".

Slagsmålsklubben. Ny, fenomenal skiva i bagaget. Kan bara bli bra. Ska se till att stå långt fram i danskaoset. Hoppas de inte är blasé inför att spela på festivalen, har sett att de är bokade på precis alla evenemang som går denna sommar.

Tomas Andersson Wij. Har så smått börjat uppskatta denne poetiske, sköre man. Kanske går jag och kollar in hans set.

Vader. Som om det inte vore nog att plocka hit ett polskt monster. Mindre nyanserade än Behemoth, men de tar igen det på kraft och framförallt hastighet. Vansinnets musik.

Imorgon ska vi koka knäck och packa, sen åker vi på tisdag. Jag är laddad som ett svin.

"Vi har bara ett klot!"

2007-06-22T14:09:00.000+02:00

Vi blev påhoppade av en tjej på Götgatan häromdagen, jag och Vic. Vi var ute i ärenden, skulle köpa elva par trumstockar av märket Hellstone (tjocklek 5b) och hade inte alls jordklotets vara eller icke vara i tankarna. Hellstone är verkligen de skönaste stockarna jag vet. De kostar galna 40 kronor paret, att jämföra med till exempel Vic Firth som kan ta upp till 140 spänn för ett par.

Då kom hon. Smög upp lite fult bakifrån, på självaste Götgatan, som sagt. Dreads, grön jacka. Ett leende som fick mig att tänka på Livets Ord.

"HEJ! Är ni medlemmar i Greenpeace?"

Victor går närmast henne, så han får svara. Jag avundas honom inte. Man vill bli av med henne, men man vill ju inte vara otrevlig. Det vill man inte.

"Nej, det är så att ... jag tycker inte om djur", säger Vic med sin vänligaste röst och ett smajl.

"Men Greenpeace handlar inte om djur", säger hon entusiastiskt. Som om hon lyckats hitta en öppning här. Hur tänker hon? "Det handlar om miljön! Den tycker du väl om?"

"Njaee... jag är faktiskt inte så förtjust i den heller", säger Victor och visar tydligt att vi är upptagna med annat. Tilläggas bör att vi under den här konversationen har gått säkert tjugo meter, och att tjejen följt efter oss hela vägen. Och nu såg jag att hon höll på att öppna munnen igen. Jag är ett stort fan av idén att man ska välja sina strider, och den här tjejen är en riktig sopa på det. Hon skulle kunnat fråga tre andra på den tiden det tar att stånga sin dreadsprydda skalle mot vår köttmur av ignorans.

Vad ska hon säga nu? Nu måste det komma nåt revolutionerande smart här, kom igen. Jag hör att stämbanden börjar vibrera, mänskligt tal på ingång.

"Men vi har ju bara ett jordklot! Hade du tänkt emigrera till mars när naturresurserna är slut eller?"

Jag har vid det här laget börjar flika in lite "tack", "nej", "hej" och "men" för att få henne att förstå att hon är lika oönskad som en telefonförsäljare vid en darrig sexdebut, men hennes känselspröt är helt igenkorkade och vi får besegra henne på ren speed. Vi går ifrån henne. Hon låtsas att det inte var hennes tofu-klena ben som gav upp och flämtar ur sig nåt om "tack i alla fall". Som om hon gav upp frivilligt.

Missförstå mig rätt nu. Hon har naturligtvis rätt i sak. Jag slänger inte tidningar i glasigloon, jag tar bort papperet när jag äter glass och jag joggar i stället för att köra mc. Men när man är ute och ska handla trumpinnar vill man inte behöva dras med en tjatig hårboll som klibbar sig fast som ett tuggummi. Hon måste lära sig känna av vilka hon kan nå och vilka som är borta.

Fotnot: På vägen hem kom jag på hur vi kunde sluppit henne hur enkelt som helst. Med ett enda ord. Ett glatt "Jajamensan!" på fråga 1, sen hade det varit klart.

Igår vid middagstid

2007-06-05T22:04:00.000+02:00

Och nu en liten godbit för alla er som undrat hur det skulle se ut om ett stekt ägg från Karamellkungen skulle Terminator-morpha sig igenom ett järngaller:

Bild 1

Bild 2

Det säger bara klick

2007-06-04T13:20:00.000+02:00

Jag tycker om när saker klickar. Då vet man att man gjort rätt. Ta till exempel en sån sak som att öppna sin mobil, plocka ut sim-kortet och sätta tillbaka det igen. Med min förra telefon var det en småjobbig procedur, för allt var så analogt och osäkert. Man krängde av skalet, slajdade upp simkortet ur nån slags liten ficka, slajdade tillbaka det så att det kändes som om chippet skulle repas sönder. Sen satte man tillbaka bakstycket med ett slappt, geggigt ljud. Visste aldrig riktigt om det satt som det skulle. Fy fan.

Med min nya är det en annan femma. Rostfritt stål och ett rejält klick för varje moment. Öppna skalet? Tryck bestämt med tummen till skalet lossnar med ett Klick. Lyft bort. Plocka ur batteriet - klick. Öppna simkortets skyddande lock - klick. Ljudet när man avslutningsvis trycker tillbaka skalet känns som när ett bankvalv går igen. Tryggt och säkert.

Nätverkssladdar är också trevliga. Man trycker bara ner den lilla spärrgrejen, matar in den, och ... Fan, det ljudet är nog mitt favoritklick nästan. Prova och lyssna en gång. Dra ur nätverkssladden ur din dator. Tryck tillbaka den. Mmm, där satt den!

Så finns förstås motsatsen. Jag har redan nämnt min gamla äckeltelefon, men det värsta är nog scartkablar. De är stora och krångliga och glappar alltid lite, och man får inget slutgiltigt besked av dem att "nu, nu är jag på plats". De talar i tungor.

Sicken knasmorgon

2007-06-03T23:46:00.000+02:00

Morgonen var lite rolig, nästan som en fabel. Man skulle kunna kalla den
"När problemet är lösningen och lösningen problemet".

Jag vaknade i en säng. Jag visste inte var jag var de första sekunderna, så som det är när man sover borta. Sen kom jag på att jag var hos min pappa. Var där igår kväll och såg Danmark-Sverige. Som så många mornar förr sträckte jag mig efter sänglampan, tände den PANG så gick den sönder. Det var mörkt i rummet. Jag hittade mina byxor utan problem, strumporna låg också där de skulle (på golvet). Men var var min tröja? Jag letade lite yrvaket, men fattade inte var den kunde vara. Dessutom var det så jävla mörkt. Till slut går jag till fönstret för att dra bort gardinerna, och då! Ha ha! På gardinstången hänger tröjan. Det är nämligen asfjuttiga gardiner där, som inte alls täcker fönstret, och solen skiner rakt in på morgonen annars. Så allt löste sig!

Johan Glans hade berättat det här rappare.

Från femtio till fem på tre minuter

2007-05-29T12:14:00.000+02:00

Hej! Nu ska jag berätta om en snäll gubbe och en eftersatt trädgård.

Jag satt vid datorn i vardagsrummet och filade lite på en text. Hade snackat med jobbet (produktionsbolaget) i telefon och fått veta att Jessica, som jag skulle jobbat med idag, fortfarande var sjuk. Jag behövde inte komma in idag. En ledig dag, således! Så jag satt där och gottade mig åt att klockan bara var tio och att mitt nästa åtagande för dagen var åtta timmar bort (pokerturnering hos Sanna, kan det ens kallas ett åtagande?). Då hör jag ett knattrande utanför fönstret.

Jag tittar ut. Utanför mitt staket går en gubbe i blå HSB-overall och klipper gräs. Liten bakgrund: Vår trädgård har varit ett dåligt samvete ända sen vi flyttade in. Förra sommaren fick gräset bli kanske 70 centimeter högt innan jag tog tag i det, ringde pappa som kom över med en sån där handtrimmer. Det var jobbigt ska jag säga. En granne kom ut i sin trädgård samtidigt som jag stod och grälade med gräset, jag stängde av trimmern och försökte vara lite "villaägare emellan"-trevlig.

"Ja, nu ska det bli lite ordning här. Tyckte det var på tiden, he he..."

Grannen tittade uttryckslöst. "Ja, det var det."

"..."

Så man kan nog säga att det inte bara är i mitt huvud som grannarna ogillar vår trädgård. Det där var för övrigt första gången jag pratade med grannen. Och på andra sidan bor en man som är jätteduktig och planterar, sår och håller efter. Vi sticker liksom ut, som en tvååtta på en fin vinprovning.

Jag handlar snabbt. Morgonrock av - hela och rena kläder på. Vänlig uppsyn - kollar i spegeln - check. Slår på vattenkokaren på vägen ut. Springer ut.

"Du, när du ändå är här, jag skulle inte kunna få låna gräsklipparen några minuter? För att bli av med det här?" Visar gubben min plätt med åtminstone en halvmeter långt gräs. "Om jag bjuder på en kopp kaffe?"

Han tvekar nån sekund, sen nickar han och säger att det är lugnt. Jag blir så glad. Strax lyfter vi över gräsklipparen och jag får sätta igång. Det är ett bensindrivet monster och det visar ingen pardon. Jag kör för kung och fosterland och gräs, ogräs, granngnäll och dåligt samvete köttas effektivt ner av den skarpa roterande klingan. Det hela är över på tre minuter, där trimmern säkert skulle behövt trettio. Och med inte alls lika fint resultat. Nästa gång jag kommer hem ska jag se mina grannar i ögonen och säga hej. Det kommer kännas så bra.

Nu ska det bara småtrimmas lite.

Nätskämtare

2007-05-16T20:45:00.000+02:00

Idag surfade jag lite på internet. Skulle se om det fanns nåt kul. Fick för mig att kolla upp nån Slayertext, och googlade. Hittade den förstås, låttexter är sällan svårt att hitta. Var lite nyfiken på vad en låt som heter Jihad handlar om när den är skriven av ett amerikanskt thrash metal-band. Så fort jag fick upp texten poppade en helt underbar popup-ruta fram:

"OBSERVERA: Din PC innehåller spår av webbplatser för vuxna som du besökte. I flesta fall, vet du även inte om filer som installerats på din dator osynligt och på väg att sätta din karriär och äktenskap på spel helt enkelt.
Dessa filer lämnar spår av dina online aktivitet och även komprometterar dina kreditkorts trygghet. Det går att rensa alla temporära och tidigare filer på din dator för att ta bort dem spåren.

Vill du installera DriveCleaner för att felsöka ditt system gratis? (Rekommenderat)"

Jag skrattade så jag tjöt när jag kom till "helt enkelt"-biten. Det stycket är verkligen språkmisshandel upphöjt till konst. För en språknörd som mig var det här bättre än stand up comedy. Och bättre blev det när jag klickade på Nej:

OBSERVERA: Du har inte slutfört felsöket. Om din dator innehåller spår av webbplatser för vuxna som du besökte och filerna som installerades själv, kan dem genomskåda din sekretess och sätta ditt privata liv på spel.
Du måste rensa alla temporära och tidigare filer från din PC att ta bort spår.

Vill du installera DriveCleaner för att felsöka och vid upptäcktning, rensa dem spåren? (Rekommenderat)

Skepp och hoj, datapirater. Jag älskar er.

Bump...

2007-05-14T23:07:00.000+02:00

... sa det, och hjulen slog i marken. Svensk mark. Till slut. De sista dagarna har jag känt mig som en isbit i ugnen, jag måste ut. Ut ur Ryssland.

Sista dagen, alltså söndagen, blev en lång dag. Jag var på kontoret vid elva, och hade att göra hela dagen. Sneglade lite på bronsmatchen på en monitor, gick inte in på arenan. Vm-finalen sket jag blankt i. Jag kände mig rätt mätt på ishockey. Jag satt och petade i mitt Exceldokument i stället, det som ska hålla ordning på alla teamets pengar. Framåt halv tolv på natten var sista sändningen slut och vi kunde börja rigga ner på allvar. Hårt jobb. Många tunga saker skulle in i lastbilar. Hundratals meter kabel rullas ihop. Svett skulle svettas, blodsocker störtdyka.

Jag trodde aldrig det skulle ta slut. Men till slut var lastbilarna fulla, kontoren tomma och vi kunde stänga och gå. Då var klockan halv tre. Om du nu tror att vi gick direkt till hotellet för att få några timmars sömn så tror du fel. Vi gick till en uzbekisk restaurang, Urk Café, för avskedsmiddag. Stora delar av teamet var naturligtvis redan där, färdigätna och nöjda. Vi fick mat direkt, och god mat dessutom, trots den sena timmen. Respekt.

Vi hade en härlig kväll, eller natt, och jag mådde så där bra som man mår efter ett hederligt dagsverke. Tog farväl av våra ryska vänner, det blev kramigt och hjärtligt. Framåt fem stängde stället och vi fick gå till hotellet. Somnade som en sten naturligtvis.

Dagen därpå var det dagen H. H som i Hemresa. Jag hade ställt klockan på 8.30 för att hinna packa någorlunda vettigt, men jag vaknade kvart över nio med mobilen i handen. Måste ha tryckt snooze fyra gånger i sömnen. Tur att det inte blev fyra till.

Två bussar skulle ta oss till flygplatsen. Jag kom med den första, och resan tog bara en halvtimme. De stackarna som kom med den andra fick åka i två och en halv timme på grund av grov felkörning samt trafikstockning. Herregud.

Vi som kom tidigt till flygplatsen började undra om den andra bussen skulle hinna innan planet lyfte, men vi hade inte behövt oroa oss. Visserligen satt inte alla i planet förrän strax före 14.30, en kvart efter planerad avgångstid. Men det var nu vi började inse att något var fel. Utanför mitt ovala lilla flygplansfönster såg jag poliser och flygplatspersonal diskutera livligt. Papper bytte ägare. Stämplar stämplades. Poliserna blev kvar. De verkade inte nöjda. Planet rörde sig inte ur fläcken. Pilotens röst i högtalarna:

"Mina damer och herrar, varmt välkomna ombord på planet som ska ta er till Arlanda, Stockholm. Tyvärr har ett litet problem uppstått. De påstår att vi saknar tillstånd för att vistas i ryskt luftrum. Självklart har vi ordnat det tillståndet i god tid före avgångstid, men ryssarna verkar ha tappat bort det. Vi måste alltså ordna ett nytt tillstånd, så det faxas, rings och e-mailas för fulla muggar där inne på flygplatsen. Vi hoppas att problemet snart ska vara löst."

De simultana suckar som utstöttes av i princip alla skulle på egen hand kunnat få planet att lyfta. Inte ens nu tänkte byråkratryssarna låta oss vara. Med målet inom räckhåll föll vi på deras petiga krokben. Vi blev stående i en timme och fyrtio minuter.

Nu är jag hemma. Victor och jag har handlat mat, ätit kycklingmiddag, gått kvällspromenad och tittat lite på dödsmetall-dvd:erna jag köpte på den ryska piratmarknaden. Good shit, speciellt Yattering. Jag ska ta en kopp te snart, och sen gå och lägga mig i min egen säng. Har bara lite svårt att varva ner, men jag misstänker att jag somnar så fort jag lägger huvudet på kudden. Jag tar och lägger dit det nu och ser om det händer nåt.

Heja Sverige.

2007-05-12T17:24:00.000+02:00

Idag har varit en konstig dag. Värdlandet utslaget, ösregn, solsken, sömnbrist och datorkrångel. Nu ska jag in på arenan och se Sverige-Kanada, känns som en riktig slantsingling. Matchen är redan igång så jag blir inte långvarig här. Förlåt för det. Ska försöka slänga upp något mer ikväll eller imorgon.

Puss och hej så länge. Nu tar vi dem.

Nu smäller det

2007-05-07T17:31:00.000+02:00

Sitter och tuggar på en baguette och dricker en kopp kaffe. Det regnar utanför containern, det smattrar på taket och fönstren ser ledsna ut. Jag mår för första gången idag ganska bra. Har varit bakis och småirriterad nästan hela dan.

Igår drog vi ihop lite poker i hotellrestaurangen. En heads-up mellan mig och Daniel Ö, två fyramannaturneringar och en femmanna. Jag vann heads-upen, en av fyramannaturneringarna och även den sista, största. Hade galet kortflyt och spelade lite småvilt. Fick en bra image som en aggressiv galning, men spelade ändå hyfsat kontrollerat. Visade några bluffar i början och fick därefter bra betalt på mina tokträffar. Floppade A23 när jag höll 45o, floppade tre klöver med Qc4c, klonkade en triss mot Daniels pocketknektar och så. Det var mysigt att spela, och under tiden drack vi billig öl.

Skönaste handen: Jag har 33. Josh raisar före flopp, jag synar. Flopp Q75. Han bettar, jag synar. Q på turn. Blir mer och mer övertygad om att han är tom. Han checkar, jag knackar tillbaka. Efter J på turn tänker han lite och bettar sedan 1750, mer än hälften av sin stack. Jag tror verkligen inte på honom, och börjar gå igenom vilka händer han kan ha. Ess utan träff känns trolig, kanske AK. Efter typ tre minuter synar jag och får applåder när han visar A8. Han ser ut som någon som sitter på toa när dörren plötsligt rycks upp.

Alldeles nyss blev jag och Daniel utmanade på bordshockey av två ryssar. Vi körde i lag, man hade alltså några spakar var. Vi spöade dem med 6-2, och jag hoppas på något liknande när jag nu knallar in i hallen för den största drabbningen hittills. Nu gäller det!

Om tiden vill ifatt

2007-05-05T18:31:00.000+02:00

Nu får det vara slut med inlägg som ligger en vecka efter. Nu är det idag och inget annat. Klockan är halv nio, kvällssolen skiner in genom fönstret och jag ignorerar aktivt Finland-Italien som pågår inne på arenan. Hockey får man rätt mycket av här, man kan faktiskt vara lite selektiv med vilka matcher man går på. Imorgon och på måndag blir det riktiga höjdare: Sverige-Finland och Sverige-Ryssland. Inläggen därefter kanske blir lite sportorienterade för en gångs skull.

Igår kväll var det fotbollsturnering på mitt rum igen. Vi fick med ett par snubbar till, Josh och Daniel Ö, så nu var vi sex pers. Vi körde två tremannagrupper. Jag fick Josh och Daniel U i min grupp. Slog Josh med 5-0 och Daniel med 4-0. I semifinalen väntade Erik som jag tvålade till med 3-0. Hyfsad målskillnad inför finalen alltså. Där väntade... Josh! Mitt psykologiska övertag var således mäktigt innan matchen, men när han vräkte in 1-0 på ett knivskarpt inlägg hängde jag lite med huvudet. Finalnerver. Lyckades dock göra både 1-1 och 2-1. Josh kvitterade. Förlängningen kändes given, men Henrik Larsson ville annat. Med två minuter kvar att spela spelade jag honom fri, och kall som han är rullade han in segermålet under målvakten. Jag blev jätteglad och studsade lite på sängen.

Ikväll blir det tidig läggning. Har somnat halv fem, halv fem och halv tre de senaste tre nätterna. Imorgon kväll har vi däremot tänkt dra ihop en pokerturnering. Ser jag fram emot.

Liten rysk parlör

2007-05-05T18:29:00.000+02:00

Mjaso = kött

Svinina = fläsk

Skuolko stoid..? = hur mycket kostar..?

Pivo = öl

Tieläätina = nötkött

Kartorska = potatis

Gde eto = var är

Stabilna = stabil

Vratch = doktor

Wada = vatten

Vratch Alban = doktor Alban

Ingen karriär - automatisk misär?

2007-05-05T14:43:00.000+02:00

Det är skönt att jag inte oroar mig så mycket för framtiden. Jag har jobb till och med den 14 maj, därefter vet jag i princip ingenting förutom att jag kommer att stå i bokhandeln lite på helgerna. Tänk om jag varit värsta karriäristen som fått ångest bara av tanken på några veckor utan jobb. Hade jag varit värsta karriäristen hade jag nog i och för sig tagit bättre vara på min talang och haft ett ordentligt jobb nu. Men det är jag inte! Tralala

Pannkakor upp i halsen

2007-05-05T14:42:00.000+02:00

Fan, fan, fan, som Thåström skulle ha sagt. Jag vill inte förstöra min relation till pannkakor! Jag gillar ju egentligen pannkakor. Men att äta pannkakor till frukost 21 dagar i rad tär på relationen, I tell you. Men vad ska man göra när brödet går att slå ihjäl nån med, broccolin är broccoli och äggröran lyser gyllengul med sin frånvaro?

Det godaste jag ätit hittills är pizzaglass. Det är inte glass, men det serveras på glassvis. Struten är av deg och fyllningen är ost, tomatsås, champinjoner och skinka. Galet gott. Eller ja, galet och galet, men i jämförelse med det mesta annat jag ätit här är det himmelskt. Himmelsk pizzaglass. Hi hi. Exotiskt. Jag känner mig som värsta resejournalisten just nu, typ som Sanna. Hej Sanna!

När jag kommer hem ska jag hälla upp en halvliter kall röd mjölk. Ta fram tre havreknäcke. Ett nyinköpt paket Lätta och en lika nyinköpt herrgårdsost. Med lätt nötsmak.

Lätt nötsmak.

Blä.

Pojke eller flicka?

2007-05-05T14:39:00.002+02:00

Vissa här i Ryssland verkar ha lite svårt att bestämma kön på folk. Inte för att det är asviktigt, men det kan ju vara kul att veta vad folk är liksom. Den första lilla situationen inträffade i förrgår när jag, Rikard, Erik och Daniel satt och lirade fotboll på rummet. Erik berättade lite om sig själv under tiden.
”… och så har jag ju en grabb på tre månader också.”, avslutade han.
”Åh fan!”, svarade Daniel impat. ”Vilket kön?”

En ännu roligare situation inträffade igår kväll. Sverige hade besegrat Danmark med 5-2 efter en oväntat rafflande puckteater, och segerceremonin pågick för fullt. Nationalsång, flagghissning. Applåder. Nu skulle priset för matchens bästa spelare delas ut. Speakern i högtalarna:”And now, ladies and gentlemen: The vice prime minister of Sweden, Mr Maud Olofsson! Eh… (han tittar upp på Maud, inser vad han sagt, och säger högt bredvid mikrofonen: SHIT)!”

"Grabbar, kolla! Maud är här! Vad gör han här?"

Sovmorgon och egotid

2007-05-05T14:39:00.001+02:00

De senaste dagarna har jag fått förmiddagen ledig. I början var jag tvungen att gå upp åtta, efter några dagar räckte det med halv tio. Då kändes det som superlyx att få börja elva. Men nu, igår och i förrgår, har jag fått börja 14.00. Det är galet skönt. Jag går upp vid tio, går ner och petar i mig valda delar av frukosten, och drar mig sen upp på rummet igen. Jag är så van att vara ensam, jag behöver det. Få göra allt i mitt tempo utan att någon tittar över axeln. Sen jag lyckades sno med mig den här laptopen till hotellet känns allt dessutom mycket bättre. Det går inte att blogga på kontoret. Dels är det för livligt och dels vill jag inte att någon ska se att jag gör något annat än jobbar. Allt du läser är således skrivet på hotellet men publicerat på kontoret. Men det spelar ingen roll, för jag ligger två timmar före dig ändå!

Nu ska jag spela lite Playstation.

Vädret

2007-05-05T14:37:00.000+02:00

Ja, vad spännande! Ett inlägg om vädret! Nu har amöban sjunkit lägre än någonsin. Vädret var i alla fall halvsegt till en början, småkallt och grått, för att sedan spricka upp i några soliga dagar. De senaste dagarna har det dock blivit riktigt kallt och det har till och med snöat lite.

Ibland kan man ha möte ute i solen. Andra dagar snöar det. Moget.

Fotbollskväll

2007-05-05T14:23:00.000+02:00

Allt handlar inte om hockey här i Moskva. Häromkvällen drog vi ihop några boys och körde Pro Evolution Soccer-turnering och drack öl på mitt rum. Det blev riktigt kul. Daniel och Rikard hade knappt spelat förut, medan jag och Erik investerat hundratals träningstimmar. Erik bjöd på det hårdaste motstånd jag någonsin mött. Han skottfintade backar och slog tvåknappsinlägg från positioner jag inte är van vid. Han var svår. Men det var jag också. Vi vann varsin turnering, och sista ordet är definitivt inte sagt. Fruktansvärt bra beslut att ta med PS2:an. Inte minst för att kunna kolla nån film om man har svårt att sova.

Erik mot Daniel. Rutin mot frejdig nybörjarentusiasm.

Rikard står och tittar på.

Studio

2007-05-05T14:18:00.000+02:00

De som har studio inne på arenan är Sverige, Finland och Ryssland. Vår studio är rätt snygg tycker jag. Här tar programledaren Anna emot lite hockeykunskap av en av Sveriges största hockeynördar, förlåt, hockeyexperter, Christer Rockström. Han är scout för New York Rangers och har hittills i år sett drygt 250 ishockeymatcher. Som tur är är han ingen besserwisser för det utan väldigt trevlig. Mitt första möte med honom var ganska roligt. Vi satt på restaurang och åt välkomstmiddag, när han frågade om det var mitt första besök i Ryssland.

”Ja”, svarade jag. ”Du då? Har du varit här förut?”

”Mm, sextio gånger.”

Då fattade jag att det var något som var lite speciellt med honom. Vem fan åker till Ryssland sextio gånger? Jag kommer aldrig åka hit igen om jag inte måste.

Storhandling

2007-05-05T14:16:00.000+02:00

Har du någon gång handlat jättemycket mat? Då vet du hur jobbigt det kan vara. Här är jag och Peter, en av våra ryska vänner, och handlar proviant till teamet. Fem vagnar på två personer var ganska svårmanövrerat, kan jag säga. 440 liter vatten, 140 liter Coca-Cola. Plus ett antal kilo kakor, godis och frukt. Folk äter som hästar.

Förlåt, får jag gå före? Jag har bara fem vagnar.